Kommentar till artikeln på Dagen Diabetes: EASD, CGM Dexcom G5 direkt i smartphone, bättre glukosprecision och data kan nyttjas för att ge sig insulin. 

Artikeln utmålar klassiska blodsockermätare som sämre än de i själva verket är.

CV% värdet (precisionen) för en typisk blodsockermätare på den svenska marknaden ligger idag på ca 2-4 % och inte 10 % som den aktuella artikeln antyder. MARD för kontinuerliga glukosmätare ligger på 8-11%

Sålunda är precisionen för klassiska blodsockermätare ungefär tre gånger bättre än för kontinuerliga mätare.

A.Menarini Diagnostics

Nils Uhlin, Produktchef

 

Kommentar

Tack för debatt-inlägget.

I aktuell text diskuterades MARD för CGM - och budskapet var att CGM med en ny produkt på marknaden, DexCom G5, har fått bättre precision. Den är sedan 2 veckor, under EASD-veckan, godkänd av europeiska myndigheten för att patient ska kunna använda glukosvvärdet för att värdera om behov föreligger att ge sig insulin. Inget extra blodsocker behöver tas i normalfallet - enbart vid tveksamhet kring glkosvärdet ska blodglukos tas med egenglukosmätare. Tidigare har CGM enbart kunna användas för trend-analys av glukosvärdet. 

Insändaren har rätt att de bästa egenglukosmätare fortfarande är bättre än nuvarande CGM.

CV% värdet (precisionen) för en bra blodsockermätare på den svenska marknaden ligger idag på 2-4 %. MARD (Mean Absolute Relative Glucose Difference) ligger på 8-11% för kontinuerliga mätare, CGM. 
-  MARD och CV är olika spridningsmått (precision). MARD är den mätmetod som CGM-tillverkare använder för att presentera sina data på mätnoggrannhet. Ju lägre värden desto bättre. För några år sedan var MARD 15-18% - och nu har de halverats. CGM har i det lägre intervallet, Glukos under 4,5-3,9 mmol/L, dock betydligt sämre precision med dubbla MARD-värden.
Det råder en viss förvirring på diabetesområdet kring dessa statistiska begrepp.
Det finns en önskan att CGM-leverantörerna redovisar precisionen som också CV% såsom tillägg till MARD - just för att underlätta jämförelser i precision mellan CGM och egenglukosmätare.
Inom diabetesvården skulle vi också gärna vilja se framöver samma typ av Equalis-test för CGM-mätare som för klassiska blodsockermätare.
Diabetesprofessionen tillsammans med patientorganisation och tillverkare har ett planerat möte med Equalis kring Analyskvalitet diabetes 15/12 på initiativ av Svensk Föfening för Diabetologi (SFD). Bland annat detta kommer då att diskuteras. 
Precision av egenglukosmätare
Egenglukosmätare har i det lägre intervallet, under 4,5-3,9 mmol/L klart sämre precision (se nedtill). Här behövs en förbättring från tillverkarna för att ge patienter med diabetes en ökad säkerhet och trygghet, för att kunna skilja mellan normalt blodsocker respektive lågt glukosvärde
Internationell standard, ISO Standard 15197;2013, för self-monitor glucose procedure diskuterar vid Glukos under 5,5 mmol/L bias limit på plus minus 0,83 mmol/L med accuracy criteria 95% of results, dvs det är en mycket stor spridning, och vid Glukos 5,5 mmol/L eller högre är det bias limit plus minus 15% med accuracy criteria 95% of results.
De flesta upphandlade egenglukosmätare i Sverige har numera som krav vid upphandlingen att mätaren har en precision på plus minus 10%.
Det vi behöver är egenglukosmätare med bättre precision under 5,5 mmol/L. Vid upphandling är vi beredda att betala mer för dessa mätare. CGM behöver också ha en bättre precision framöver. Vi ska också betala bättre för sådana vid upphandling.
Dewt finns en stor tacksamhet från patientsidan och professionen för att tillverkarna under senare år lyckats att tillhandahålla allt bättre egenglukosmätare och CGM. Presentationen av data har också blivit allt bättre i display och framöver kommer säkerligen smartphone nyttjas allt mer. Det blir då än enklare för brukaren.
Fler landsting kommer 2016 avsätta 2016 en förstärkt budget för moderna diabeteshjälpmedel, exempelvis Östergötland enligt press release idag med beslut om 10 MSEK mer i budget för insulinpumpar och sensorer, för en bättre och bibehållen livskvalitet för patienter med typ 1 diabetes.
DiabetologNytt kommer i nästa nr i febr ha en mer djupgående artikel kring just precisions-begrepp, egenglukosmätare och CGM, och med en förklarande text så att läsaren förstår det hela än mer i detalj för att kritiskt kunna granska mätare och CGM. 
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt

 

People with type 1 diabetes have a substantially increased risk of heart failure, according to a Swedish study published online September 18 in Lancet Diabetes & Endocrinology.

The research also found that poor glycemic control and impaired renal function increase the risk of heart failure in this form of diabetes.

Heart-failure experts have been warning for the past few years that diabetics have an increased risk of heart failure, but most prior work has not distinguished between type 1 and type 2 diabetes.

This new study is the first to look specifically at the likelihood of heart failure in people with type 1 diabetes, compared with the general population, say the authors.

"Our chief finding was that, even if still uncommon, people with type 1 diabetes had four times the risk of heart failure over an average of 8 years, compared with persons without type 1 diabetes from the general population," commented lead author Annika Rosengren, MD, PhD, professor of medicine at Sahlgrenska University, in Göteborg, Sweden.

And "in the presence of poorly controlled diabetes, risk was more than 10 times that of controls, whereas heavy leakage of protein into the urine [macroalbuminuria, which indicates impaired renal function] was associated with more than 15-fold increase in risk," she pointed out.

Diabetes represents an independent risk factor for heart failure. Although rare in youth, the implications of heart failure are "serious" when it does develop, according to Dr Rosengren.

"Because heart failure usually occurs at an advanced age, when type 2 diabetes is by far the predominant type, the role of type 1 diabetes — the type that afflicts children, adolescents, and young adults and that is not related to obesity or lifestyle — has never been investigated," she explained.

Doctors should therefore be aware of this increased risk and carry out appropriate investigations when confronted with symptoms suggestive of heart failure in people with type 1, she added.

In an accompanying editorial, Robert Gilbert, MD, PhD, head of the division of endocrinology at St Michael's Hospital in Toronto, Ontario, agrees, pointing out that people who have diabetes, whether type 1 or type 2, experience "accelerated aging."

"Consistent with heart failure as a disease of elderly people and the premature aging effect of diabetes, the relative risk conferred by type 1 diabetes is magnified in this comparatively young age group [in this study]," he writes, adding that heart failure in type 1 diabetes is "fatal, forgotten, and frequent."

Women With Type 1 at Higher Risk of Heart Failure Than Men

The prospective, case-control study included all individuals with type 1 diabetes logged in the Swedish National Diabetes Registry between January 1998 and December 2011, which includes almost all people with type 1 diabetes in that country.

Researchers identified hospital admissions for heart failure using ICD 10 codes and matched these by age, sex, and county to controls from the Swedish general population.

The analysis included 33,402 type 1 diabetics, with a mean age of 35 years, mean diabetes duration of 20.1 years, and mean baseline HbA1c of 8.2%. Controls numbered 166,228.

Over an average of 8 years, 3% (n = 1062) of type 1 diabetics had hospital admissions for heart failure, compared with 1% (n = 1325) of those in the general population. After adjustment for age, sex, diabetes duration, birth in Sweden, educational level, and baseline comorbidities, those with type 1 diabetes had over a four-times-greater risk of heart failure compared with controls (adjusted hazard ratio [HR], 4.69). Women with type 1 diabetes had higher risk of heart failure than men with type 1 diabetes (adjusted HR, 6.36 and 4.07, respectively, compared with controls).

The risk of heart failure was over 10 times greater in type 1 diabetics with poor glycemic control and up to 18 times greater in those with albuminuria, compared with controls. This risk increased as glycemic control and renal function worsened.

Even type 1 diabetics with well-controlled diabetes and normal renal function had an increased risk of heart failure.

Compared with the general population, the risk was still more than double with well-controlled diabetes (adjusted HR, 2.16) and three times greater with normal renal function (adjusted HR, 3.38).

Doctors Must Be Aware of Heart Failure Risk, Talk to Each Other

"Diabetologists and other health professionals involved in the care of individuals with diabetes type 1 need to be aware of the increased risk [for heart failure] in these patients," Dr Rosengren advised.

"Appropriate investigations, like echocardiography and lab tests, should be carried out if there are symptoms such as breathlessness on exertion or unexplained tiredness.

"Heart failure in the young is frequently misdiagnosed as asthma, with delay of appropriate treatment. The knowledge that persons with type 1 diabetes are particularly vulnerable to heart failure should ensure that this does not happen," she emphasized.

"The combination of these two chronic conditions has dire prognostic implications," she and her colleagues stress.

In his editorial, Dr Gilbert notes that the study raises several questions for practicing clinicians. For example, should patients with lower exercise tolerance be considered out of shape, or could it be a sign of heart failure?

Should such patients have echocardiograms and detailed reports of diastolic and systolic function? And how should clinicians act on this information, especially given no evidence-based treatment for diastolic dysfunction?

"A good first step might be for diabetologists and cardiologists to meet up and discuss the current state of affairs, with a renewed interest in the effect of the various antihyperglycemic drugs at our disposal," he proposes.

"This discussion could be followed by the planning of collaborative research endeavors…as well as investigations into new approaches to prevent the development of overt heart failure among patients at highest risk and in those with subclinical echocardiographic evidence of cardiac dysfunction."The risk of heart failure was over 10 times greater in type 1 diabetics with poor glycemic control and up to 18 times greater in those with albuminuria, compared with controls. This risk increased as glycemic control and renal function worsened.

Even type 1 diabetics with well-controlled diabetes and normal renal function had an increased risk of heart failure.

Compared with the general population, the risk was still more than double with well-controlled diabetes (adjusted HR, 2.16) and three times greater with normal renal function (adjusted HR, 3.38).

Doctors Must Be Aware of Heart Failure Risk, Talk to Each Other

"Diabetologists and other health professionals involved in the care of individuals with diabetes type 1 need to be aware of the increased risk [for heart failure] in these patients," Dr Rosengren advised.

"Appropriate investigations, like echocardiography and lab tests, should be carried out if there are symptoms such as breathlessness on exertion or unexplained tiredness.

"Heart failure in the young is frequently misdiagnosed as asthma, with delay of appropriate treatment. The knowledge that persons with type 1 diabetes are particularly vulnerable to heart failure should ensure that this does not happen," she emphasized.

"The combination of these two chronic conditions has dire prognostic implications," she and her colleagues stress.

In his editorial, Dr Gilbert notes that the study raises several questions for practicing clinicians. For example, should patients with lower exercise tolerance be considered out of shape, or could it be a sign of heart failure?

Should such patients have echocardiograms and detailed reports of diastolic and systolic function? And how should clinicians act on this information, especially given no evidence-based treatment for diastolic dysfunction?

"A good first step might be for diabetologists and cardiologists to meet up and discuss the current state of affairs, with a renewed interest in the effect of the various antihyperglycemic drugs at our disposal," he proposes.

"This discussion could be followed by the planning of collaborative research endeavors…as well as investigations into new approaches to prevent the development of overt heart failure among patients at highest risk and in those with subclinical echocardiographic evidence of cardiac dysfunction."

Lancet Diabetes Endocrinol. Published online September 18, 2015.

http://www.medscape.com

 

Nyhetsinfo

ABSTRACT

 

Summary

Background

Diabetes is an established risk factor for heart failure, but because nearly all heart failure occurs in older individuals, the excess risk and risk factors for heart failure in individuals with type 1 diabetes are not known. We aimed to determine the excess risk of heart failure in individuals with type 1 diabetes overall and by different levels of glycaemic control and albuminuria.

Methods

In this prospective case-control study, we identified all individuals with type 1 diabetes registered in the Swedish National Diabetes Registry between Jan 1, 1998, and Dec 31, 2011, and five controls randomly selected from the general population for each patient, matched according to age, sex, and county, and compared them with respect to subsequent hospital admissions for heart failure, with hazard ratios calculated with Cox regression.

Findings

In a cohort of 33 402 patients (mean age at baseline 35 years [SD 14], 15 058 [45%] women, and mean duration of diabetes 20·1 years [SD 14·5]), over a mean follow-up of 7·9 years, 1062 (3%) patients were admitted to hospital with a diagnosis of heart failure, compared with 1325 (1%) of 166 228 matched controls over 8·3 years, giving a HR 4·69 (95% CI 3·64–6·04), after adjustment for time-updated age, sex, time-updated diabetes duration, birth in Sweden, educational level, and baseline comorbidities. Worse glycaemic control was associated with increased risk of heart failure in a graded fashion, and so was the presence of albuminuria. Risk of heart failure was also increased among those with well controlled diabetes (adjusted HR 2·16 [95% CI 1·55–3·01]) and in those with no albuminuria (3·38 [2·51–4·57]), but not in the subgroup both well-controlled and with normoalbuminuria (1·59 [0·70–3·58]).

Interpretation

Individuals with type 1 diabetes had a four-times increase in the risk of being admitted to hospital with heart failure compared with population-based controls. Poor glycaemic control and impaired renal function substantially increased the risk of heart failure.

 

EDITORIAL

 
www red DiabetologNytt

 

 

Cardiovascular disease and mortality in patients with type 2

diabetes after bariatric surgery in Sweden: a nationwide,

matched, observational cohort study

Bj.rn Eliasson, Vasileios Liakopoulos, Stefan Franz.n, Ingmar N.slund, Ann-Marie Svensson, Johan Ottosson, Soffi a Gudbj.rnsdottir

 

Summary

Background In patients with diabetes and obesity specifi cally, no studies have examined mortality after bariatric

surgery. We did a nationwide study in Sweden to examine risks of cardiovascular disease and mortality in patients

with obesity and diabetes who had undergone bariatric surgery (Roux-en-Y gastric bypass [RYGB]).

 

Methods In this nationwide, matched, observational cohort study, we merged data for patients who had undergone

RYGB registered in the Scandinavian Obesity Surgery Registry with other national databases, and identifi ed matched

controls (on the basis of sex, age, BMI, and calendar time [year]) who had not undergone bariatric surgery from the

National Diabetes Registry. We assessed risks of cardiovascular disease and death using a Cox proportional-hazards

regression model and other methods to examine the treatment eff ect while accounting for residual confounding.

Primary outcomes were total mortality, cardiovascular death, and fatal or non-fatal myocardial infarction.

 

Findings Between Jan 1, 2007, and Dec 31, 2014, we obtained data for 6132 patients who had undergone RYGB and

6132 control patients who had not. Median follow-up was 3.5 years (IQR 2.1–4.7). We noted a 58% relative risk

reduction (hazard ratio [HR] 0.42, 95% CI 0.30–0.57; p<0.0001) in overall mortality in the RYGB group compared

with the controls. The risk of fatal or non-fatal myocardial infarction was 49% lower (HR 0.51, 0.29–0.91; p=0.021)

and that of cardiovascular death was 59% lower (0.41, 0.19–0.90; p=0.026) in the RYGB group than in the control

group. 5 year absolute risks of death were 1.8% (95% CI 1.5–2.2) in the RYGB group and 5.8% (5.0–6.8) in the

control group.

 

Interpretation Our fi ndings provide support for the benefi ts of RYGB surgery for patients with obesity and type 2

diabetes. The causes of these benefi cial eff ects may be the weight reduction per se, changes in physiology and

metabolism, improved care and treatment, improvements in lifestyle and risk factors, or combinations of these

factors.

 

Funding Swedish Association of Local Authorities and Regions and Region V.stra G.taland.

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

 
 
 
Scandinavian Society for the Study of Diabetes (SSSD) har  2-dagars årliga möten i de olika nordiska länderna. Nästa år är mötet förlagt till Island,  Reykjavik,  den 22-24 april. Närmare information finns på www.sssd2016.is. Observera att det ges generösa travel grants  (upp till 6000 kronor) till yngre deltagare (upp tom 40 år) som presenterar  föredrag.
 
Vänliga hälsningar
 
Valdemar Grill
Ordförande SSSD 
 
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt
 

A new classification approach for the preclinical staging of type 1 diabetes has been developed by the Juvenile Diabetes Research Foundation (JDRF) and the American Diabetes Association (ADA).

The model, based on the concept that there is a progressive process leading up to symptomatic type 1 diabetes, "will aid the development of therapies and the design of clinical trials to prevent symptomatic disease and promote precision medicine," according to a joint JDRF/ADA statement published in the October issue of Diabetes Care.

While JDRF and ADA are not advising clinical use of the model for screening at this time, "the staging approach will provide a framework to help inform benefit/risk evaluation in the regulatory, reimbursement, and clinical-care settings," JDRF chief scientific officer Richard A Insel, MD, and colleagues write in the paper.

The three stages are:

Stage 1: Autoimmunity/normoglycemia/presymptomatic type 1 diabetes.Individuals in this stage have two or more type 1 diabetes–associated islet autoantibodies but are still normoglycemic. In one study of children who reached this stage, the risks for developing symptomatic disease were 44% at 5 years and 70% at 10 years, with a lifetime risk of nearly 100%.

Stage 2: Autoimmunity/dysglycemia/presymptomatic type 1 diabetes.These individuals have two or more islet autoantibodies and have lost enough beta cells to become glucose intolerant. The 5-year risk for frank type 1 diabetes at this stage is approximately 75% at 5 years and nearly 100% thereafter.

Stage 3: Symptomatic type 1 diabetes. The individual demonstrates typical clinical symptoms and signs of diabetes, including polyuria, polydipsia, weight loss, fatigue, and diabetic ketoacidosis (DKA).

In natural-history studies, short-term benefits from the use of such staging have included reductions in DKA and hospitalization at symptomatic-disease onset and improved glycemic control with a greater chance of experiencing a "honeymoon" period in which the requirement for exogenous insulin is temporarily blunted.

Dr Insel and colleagues write, "Risk screening and staging as outlined here are not recommended at this time for clinical practice in the absence of cost-effective screening, staging, and effective interventions that delay progression to symptomatic type 1 diabetes."

However, they add, "This classification system, which will be continuously refined with the development of novel stage-specific biomarkers, provides a new taxonomy of type 1 diabetes and a framework for clinical trial design, benefit/risk decisions around interventions, and, ultimately, the practice of precision medicine to prevent symptomatic type 1 diabetes."

The staging approach has been endorsed by The American Association of Clinical Endocrinologists, the Endocrine Society, the International Society for Pediatric and Adolescent Diabetes, and the Leona M and Harry B Helmsley Charitable Trust.

Diabetes Care. 38:1964-1974. Abstract

From www.medscape.com

ABSTRACT

Staging Presymptomatic Type 1 Diabetes: A Scientific Statement of JDRF, the Endocrine Society, and the American Diabetes Association

Abstract

Insights from prospective, longitudinal studies of individuals at risk for developing type 1 diabetes have demonstrated that the disease is a continuum that progresses sequentially at variable but predictable rates through distinct identifiable stages prior to the onset of symptoms. Stage 1 is defined as the presence of β-cell autoimmunity as evidenced by the presence of two or more islet autoantibodies with normoglycemia and is presymptomatic, stage 2 as the presence of β-cell autoimmunity with dysglycemia and is presymptomatic, and stage 3 as onset of symptomatic disease. Adoption of this staging classification provides a standardized taxonomy for type 1 diabetes and will aid the development of therapies and the design of clinical trials to prevent symptomatic disease, promote precision medicine, and provide a framework for an optimized benefit/risk ratio that will impact regulatory approval, reimbursement, and adoption of interventions in the early stages of type 1 diabetes to prevent symptomatic disease.  

The full paper

http://care.diabetesjournals.org/content/38/10/1964.full

www red DiabetologNytt                

EASD och Medscape nyhetsbyrå bjuder på powerpoint-serier från EASD, freeware

Har Du problem att komma in i Medscape, registrera dig där då med eget user och lösen - kostar inget. En bra medicinsk nyhetsbyrå. De hade 3 journalister på EASD Sthlm 14-18/9.

http://www.medscape.org/sites/conference/easd-2015?src=wnl_cme_conf

För att se alla powerpointfiler, eller gå in på enskild pp-ämne

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

 Strategiska forskningsprogrammet i Diabetes vid Karolinska Institutet anordnar ett internationellt endags diabetessymposium den 13 november
 
Bifogat finner du programmet  – det är ett helt öppet möte utan kostnad för deltagande!
 

Program

Symposium on Molecular and Physiological Aspects of Diabetes Mellitus

November 13, 2015

9:00 - 9:10 Welcome Note

Juleen Zierath

9:10 - 9:20 The 4D Type 2 diabetes project: Standardized care process, a platform for

excellent care and research

Eva Toft, Ersta Hospital

9:20 - 9:55 The Kidney in Diabetes

Sally Marshall, Institute of Cellular Medicine, Newcastle University, UK

9:55 - 10:30 The diabetes epidemic: fact and fiction

Sarah Wild, Centre for Population Health Sciences, University of Edinburgh, UK

10:30 - 11:00 COFFEE BREAK

11:00 - 11:35 Genes and Metabolism: What lessons have we learned so far?

Inês Barroso, Wellcome Trust Sanger Institute, Hinxton, UK

11:35-12:10 Insulin resistance in cardiovascular disease development

Markku Laakso, Dept. of Medicine, University of Kuopio, Finland

12:10-13:10 LUNCH

13:10- 13:45 Metabolic dysregulation and insulin action: human phenotypic considerations

William T. Cefalu, Pennington Biomedical Research Center, New Orleans, USA

13:45-14:20 Obesity-related Insulin Resistance: A Systems Approach

Daniel P. Kelly, Sanford Burnham Prebys Medical Discovery Institute at Lake

Nona, Orlando, USA

14:20-14:50 COFFEE BREAK

14:50-15:25 Taking care of the gut microbiota to control diabetes and related metabolic

diseases

Nathalie Delzenne, Metabolism and Nutrition Research Group, Catholic

University of Louvain, Louvain Drug Research Institute (LDRI), Belgium

15:25-16:00 Aging of the autophagic system: Metabolic consequences

Ana Maria Cuervo, Albert Einstein College of Medicine, New York, USA

CLOSING REMARKS

Mer information samt anmälan görs på vår hemsida:
 
 
Vänliga hälsningar
Barbro Svensson
 
P.A. to Professor Juleen R. Zierath
Department of Physiology and Pharmacology
Integrative physiology/Karolinska Institutet
von Eulers väg 4a, IV/SE-171 77 Stockholm
 
 
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt 
 

Symposium on Molecular and

Physiological Aspects of Diabetes

Mellitus

13 November 2015

Karolinska Institutet, Solna 9.00–16.00

Attendance is free of charge and open for everyone,

however registration is mandatory at: ki.se/en/srp-diabetes

Photo: Science Pgoto Library

speakers:

Sally Marshall, Newcastle University, UK

Sarah Wild, University of Edinburgh, UK

Inês Barroso, Wellcome Trust Sanger Institute, UK

Markku Laakso, University of Kuopio, Finland

William T. Cefalu, Pennington Biomedical Research Center, USA

Daniel P. Kelly, Sanford Burnham Prebys Medical Discovery

Institute at Lake Nona, USA

Nathalie Delzenne, Catholic University of Louvain, Belgium

Ana Maria Cuervo, Albert Einstein College of Medicine, USA

KAROLINSKA INSTITUTET

CONFERENCES

2015

Arranged by the Strategic Research Programme in Diabetes

Registration

required latest

1 November

 
EASD

Utmaning när allt fler äldre får diabetes

Hur de allt fler äldre som får typ 2-diabetes ska behandlas och vilka följdsjukdomar som följer handlade ett seminarium på EASD:s andra dag om.

– Runt tio procent av världens befolkning har nu diabetes. Och då inkluderar vi inte ens de som har prediabetes, sade Támas Halmos, som var ordförande för ett seminarium på onsdagensförmiddagen på EASD som handlade om äldre och diabetes.

Även om typ 2-diabetes ökar hos yngre, är det en stor andel av äldre som får sjukdomen. Den brittiska forskaren Melanie Davies menade att dessa äldre diabetespatienter är svåra att behandla. Hon påpekade att mycket få av de kliniska studierna inkluderar äldre patienter och ännu färre är utformade efter äldre patienter med typ 2-diabetes.

Melanie Davies menar att vissa äldre, mer sjukliga diabetespatienter, inte borde behandlas lika aggressivt.

– Vi måste ta hänsyn till komorbiditeter också. Jag anser att vi i vissa fall överbehandlar dessa patienter, särskilt med läkemedel som ökar risken för hypoglykemier. Särskilt tycker jag att sulfonyrea-läkemedel bör omvärderas, sade hon.

Hon tog upp de nya behandlingarna mot typ 2-diabetes, och menade att DPP4-hämmare, SGLT2-hämmare och GLP1-analoger kanske är ett bättre behandlingsalternativ för äldre.

Forskaren Johan Eriksson från Finland påpekade att det verkar finnas fler översiktsartiklar än verkliga studier på diabetespatienter över 75 år. Eftersom dessa patienter ofta kan skilja sig åt bland annat i fråga om andra sjukdomar, så menade han att vården för dessa patienter bör individualiseras mer och att patientens egna önskningar bör vägas in i bedömningen.

Johan Eriksson menade också att de nyare läkemedlen kanske är att föredra framför äldre. Även om de nya läkemedlen är dyrare, så kostar hypoglykemier också pengar, sade han.

Under seminariet togs även förekomsten av demens och neurodegenerativa sjukdomar hos diabetiker upp. 

– Kognitiva sjukdomar borde läggas till på listan över komplikationer från diabetes, avslutade den franska forskaren Lisa Bordier sin föreläsning.

Från www.dagensmedicin.se

Nyhetsinfo

NDR visade på EASD-mötet vid en annan session, att högre HbA1c ger ökad risk för demens - här finns en förbättringsmöjlighet; bättre HbA1c kan minska risken upp till 50%.

www red DiabetologNytt

 

EASD

Monolog om monogen diabetes

På tisdagseftermiddagen höll årets Albert Renold-pristagare Andrew Hattersley, en välbesökt föreläsning om monogen diabetes och insikter i betacellsfunktion.

Andrew Hattersley är professor vid universitetet i Exeter, Storbritannien och fick priset för sin banbrytande forskning om monogen diabetes. Till exempel neonatal diabetes och MODY (maturity onset diabetes of the young), som ofta misstolkas som typ 1- eller typ 2-diabetes och därmed också felbehandlas.

Andrew Hattersley inledde med att tacka för priset.

– Jag har alltid sett mig själv som en kliniker som sysslar lite med genetik. Därför är det en otrolig ära att få ett pris avsett för en riktig vetenskapsman, sa han.

Därefter tog han med åhörarna på en resa genom sin karriär och vägen till bättre kunskap om monogen diabetes.

Se föreläsningen:

http://www.easdvirtualmeeting.org/resources/insights-into-the-beta-cell-from-patients-with-monogenic-diabetes

Ett stort tack till Dagens Medicin som möjliggör denna video-lecture

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

Study finds taking medication at night cut risk of blood sugar disorder in half

Taking Blood Pressure Drugs at Night May Help Prevent Type 2 Diabetes

WEDNESDAY, Sept. 23, 2015 (HealthDay News) -- In surprising new research, experts report that the timing of taking your blood pressure medicine could have a big impact on whether or not you develop type 2 diabetes.

Specifically, the Spanish researchers found that taking blood pressure medications at bedtime rather than waiting until morning may cut the risk of developing type 2 diabetes by more than half.

People with high blood pressure tend to suffer from a phenomenon called "non-dipping," in which their blood pressure does not substantially decrease during sleep as it does in healthy people, the researchers said in background information.

In an initial study, the investigators found that "non-dippers" tended to have an increased risk of developing type 2 diabetes, compared with people whose blood pressure decreased normally during sleep.

A follow-up clinical trial by the same research group revealed that taking high blood pressure medications right before bed helped lower a person's sleeping blood pressure, and the risk of type 2 diabetes.

For every 14-point decrease in a person's average sleeping systolic blood pressure, they experienced a 30 percent reduction in their risk of developing type 2 diabetes, said lead author Dr. Ramon Hermida. Systolic pressure is the top number in a blood pressure reading.

"The results from our prospective study indicate lowering asleep blood pressure could indeed be a significant method for reducing the risk of developing [type 2] diabetes," said Hermida, who's a professor of medicine at the University of Vigo in Spain.

So, how are these two very different diseases connected? Hormones such as adrenaline and angiotensin play a role in the development of both high blood pressure and type 2 diabetes, explained Dr. Zachary Bloomgarden, a clinical professor of medicine at the Mount Sinai Icahn School of Medicine in New York City.

A number of blood pressure medications specifically target angiotensin, a hormone that causes blood vessels to constrict and blood pressure to rise, Bloomgarden said. Angiotensin also contributes to increased glucose (sugar) release from the liver and decreased insulin sensitivity. These factors can lead to type 2 diabetes, he said.

Drugs that target angiotensin include angiotensin receptor blockers (ARBs), ACE inhibitors and beta blockers. All three classes of medication were associated with a reduced risk of type 2 diabetes when taken at bedtime, the researchers found.

"This could be a very important study, which would influence how we treat high blood pressure in people with diabetes and people at risk for diabetes," Bloomgarden said. "These are some really interesting observations you can fit together into this idea that something's particularly going on at night."

After showing that reduced blood pressure during sleep was associated with lower risk of type 2 diabetes, the researchers decided to see whether taking an entire daily dose of one or more blood pressure medications at bedtime could drive a person's type 2 diabetes risk down even more.

The clinical trial involved more than 2,000 people who had high blood pressure but not diabetes. They were randomly assigned to take all their blood pressure medications either first thing in the morning or right before bed. During an average six-year follow up, 171 of the participants developed type 2 diabetes, the study said.

Study volunteers in the bedtime-treatment group experienced a significant reduction in their sleeping blood pressure, with "non-dipping" occurring in only 32 percent of their group, compared with 52 percent of the patients who took their medication in the morning, according to the study results.

The study found the risk of developing type 2 diabetes was 57 percent lower in the bedtime-treated group than the morning group after researchers adjusted for other complicating factors.

Specifically, the odds of type 2 diabetes dropped 61 percent for people taking angiotensin receptor blockers at bedtime compared to morning. For those on ACE inhibitors at night, the odds went down 69 percent. People on beta blockers reduced their odds of the blood sugar disease by 65 percent when they took their medicine at night, the researchers reported.

"Ingesting hypertension medications at bedtime, instead of upon awakening in the morning, improved asleep blood pressure control and markedly reduced the risk of [type 2] diabetes," Hermida said.

Earlier studies have failed to show any type 2 diabetes prevention benefit from blood pressure medications, but they may have been flawed because people were asked to take the drugs in the morning, Bloomgarden said.

"Typically we give medicines in the morning and not at night," he said. "Maybe the ideal time for blood pressure treatment is at night."

Findings from the new research were published online Sept. 23 in the journal Diabetologia.

More information

For more information on blood pressure medications, visit the American Heart Association.

SOURCES: Ramon Hermida, Ph.D., professor of medicine, University of Vigo, Spain; Zachary Bloomgarden, M.D., clinical professor of medicine, Mount Sinai Icahn School of Medicine, New York City; Sept. 23, 2015, Diabetologia, online

From healthday.com

 

Aims/hypothesis
We investigated whether therapy with the entire daily dose of ≥1 hypertension medications at bedtime exerts greater reduction in the risk of new-onset diabetes than therapy with all medications upon awakening.
Methods
We conducted a prospective, randomised, open-label, blinded endpoint trial of 2,012 hypertensive patients without diabetes, 976 men and 1,036 women, 52.7 ± 13.6 years of age. Patients were randomised, using a computer-generated allocation table, to ingest all their prescribed hypertension medications upon awakening or the entire daily dose of ≥1 of them at bedtime. Investigators blinded to the hypertension treatment scheme of the patients assessed the development of new-onset diabetes.
Results
During a 5.9-year median follow-up, 171 participants developed type 2 diabetes. Patients of the bedtime, compared with the morning-treatment group, showed: (1) significantly lower asleep BP mean, greater sleep-time relative BP decline and attenuated prevalence of non-dipping at the final evaluation (32% vs 52%, p < 0.001); and (2) significantly lower HR of new-onset diabetes after adjustment for the significant influential characteristics of fasting glucose, waist circumference, asleep systolic BP mean, dipping classification and chronic kidney disease (CKD) (unadjusted HR 0.41 [95% CI 0.29, 0.58]; adjusted HR 0.43 [0.31, 0.61]; event-rate 4.8% vs 12.1% with bedtime and morning treatment, respectively; p < 0.001). Greater benefit was observed for bedtime compared with awakening treatment with angiotensin receptor blockers (ARBs) (HR 0.39 [0.22, 0.69]; p < 0.001), ACE inhibitors (0.31 [0.12, 0.79], p = 0.015) and β-blockers (0.35 [0.14, 0.85], p = 0.021).
Conclusions/interpretation
In hypertensive patients without diabetes, ingestion of ≥1 BP-lowering medications at bedtime, mainly those modulating or blocking the effects of angiotensin II, compared with ingestion of all such medications upon awakening, results in improved ambulatory BP (ABP) control (significant further decrease of asleep BP) and reduced risk of new-onset diabetes.
Trial registration: ClinicalTrials.gov NCT00295542
Funding: This independent investigator-promoted research was supported by unrestricted grants from Ministerio de Ciencia e Innovación (SAF2006-6254-FEDER; SAF2009-7028-FEDER); Xunta de Galicia (PGIDIT03-PXIB-32201PR; INCITE07-PXI-322003ES; INCITE08-E1R-322063ES; INCITE09-E2R-322099ES; 09CSA018322PR); and Vicerrectorado de Investigación, University of Vigo.

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

 

 

(Reuters Health) - Weight loss surgery may be a cost-effective way of lowering blood sugar for many diabetics, not just those who are severely obese, a Swedish study suggests.

Researchers found that for people with diabetes, total healthcare costs did not rise in the years following weight-loss surgery, largely because of overall savings from less use of healthcare and medications.

For people with normal or merely elevated blood sugar below the cut-off for diabetes, the surgery was linked to higher costs afterward.

 
Though previous research has found that weight loss procedures, known as bariatric surgery, can lower blood sugar so much that diabetes essentially disappears, operations are still typically recommended only for extremely obese patients.
Greater weight should be given to preoperative blood sugar status to help identify the patients who have the most benefit from bariatric surgery,” study co-author Martin Neovius of the Karolinska Institute in Stockholm said by email. “We have shown previously that this makes sense from a health outcomes perspective, and now we show that it makes sense also from an economic perspective.”Globally, 1.9 billion adults are overweight or obese, according to the World Health Organization (WHO). Obesity increases the risk of heart disease, diabetes, joint disorders and certain cancers. Roughly one in nine adults have diabetes, according to the WHO. Most of these people have Type 2 diabetes, which happens when the body can't properly use or make enough of the hormone insulin to convert blood sugar into energy.

Left untreated, diabetes can lead to nerve damage, amputations, blindness, heart disease and strokes.

A growing number of extremely obese patients have turned to surgery after failing to achieve significant weight loss through diet, exercise or medication – strategies that can also manage diabetes. Like all surgery, it isn’t risk free, and bariatric operations in particular carry a risk of malnutrition.

Clinical guidelines used in many parts of the world only recommend bariatric surgery for patients who are extremely obese, based on a measure of weight relative to height known as body mass index (BMI).

An obese adult who is 5 feet 9 inches tall would weigh at least 203 pounds and have a BMI of 30 or more, for example. Only adults with a BMI greater than 40 should get bariatric surgery, according to widely followed recommendations from the U.S. National Institutes of Health, although some patients with serious health problems, including diabetes, may be candidates with a BMI over 35.

For the current study, Neovius and colleagues followed 4,030 patients for about 15 years. Roughly half of them received bariatric surgery, while the rest did not.

Within each group at the start of the study, many patients didn’t have diabetes, while some had elevated blood sugar that suggested they might be at risk for developing the disease and others already had full-blown diabetes.

When people without full-blown diabetes got bariatric surgery, their treatment costs including the operations and follow-up care were higher than similar patients who didn’t have the procedures.

But for diabetics, the costs for the surgery group and the nonsurgical group were roughly the same after 15 years. The cost of surgery was largely offset by less use of healthcare and lower prescription drug costs, the study found.

One limitation of the study is that it relied in part on self-reported drug costs, and lacked data on costs related to nonprescription drugs, nursing homes, medical equipment and certain services like dieticians and psychologists, the authors acknowledge in The Lancet Diabetes and Endocrinology.

The findings suggest that bariatric surgery should be considered for diabetics who don’t succeed at controlling their blood sugar with drugs and lifestyle changes, regardless of their BMI, argues Ricardo Cohen, of the Center for Obesity and Diabetes at the Hospital Oswaldo Cruz in Sao Paulo, Brazil, in an accompanying editorial.

Bariatric surgery guidelines should be “unchained from BMI alone,” Cohen told Reuters Health in an email. “Patients should not have any barrier to the surgical treatment of diabetes when there are several studies that show when diabetes is not under control with medication, surgery offers good clinical and economical outcomes.”

From reuters health

Summary

Background

Bariatric surgery prevents and induces remission of type 2 diabetes in many patients. The effect of preoperative glucose status on long-term health-care costs is unknown. We aimed to assess health-care costs over 15 years for patients with obesity treated conventionally or with bariatric surgery and who had either euglycaemia, prediabetes, or type 2 diabetes before intervention.

Methods

The Swedish Obese Subjects (SOS) study is a prospective study of adults who had bariatric surgery and contemporaneously matched controls who were treated conventionally (age 37–60 years; BMI of ≥34 in men and ≥38 in women) recruited from 25 Swedish surgical departments and 480 primary health-care centres. Exclusion criteria were identical for both study groups, and were previous gastric or bariatric surgery, recent malignancy or myocardial infarction, selected psychiatric disorders, and other contraindicating disorders to bariatric surgery. Conventional treatment ranged from no treatment to lifestyle intervention and behaviour modification. In this study, we retrieved prescription drug costs for the patients in the SOS study via questionnaires and the nationwide Swedish Prescribed Drug Register. We retrieved data for inpatient and outpatient visits from the Swedish National Patient Register. We followed up the sample linked to register data for up to 15 years. We adjusted mean differences for baseline characteristics. Analyses were by intention to treat. The SOS study is registered with ClinicalTrials.gov, number NCT01479452.

Findings

Between Sept 1, 1987, and Jan 31, 2001, 2010 adults who had bariatric surgery and 2037 who were treated conventionally were enrolled into the SOS study. In this study, we followed up 4030 patients (2836 who were euglycaemic; 591 who had prediabetes; 603 who had diabetes). Drug costs did not differ between the surgery and conventional treatment groups in the euglycaemic subgroup (surgery US$10 511 vs conventional treatment $10 680; adjusted mean difference –$225 [95% CI −2080 to 1631]; p=0·812), but were lower in the surgery group in the prediabetes ($10 194 vs $13 186; –$3329 [–5722 to −937]; p=0·007) and diabetes ($14 346 vs $19 511; –$5487 [–7925 to −3049]; p<0·0001) subgroups than in the conventional treatment group. Compared with the conventional treatment group, we noted greater inpatient costs in the surgery group for the euglycaemic ($51 225 vs $25 313; $22 931 [19 001–26 861]; p<0·0001), prediabetes ($58 699 vs $32 861; $27 152 [18 736–35 568]; p<0·0001), and diabetes ($61 569 vs $47 569; 18 697 [9992–27 402]; p<0·0001) subgroups. We noted no differences in outpatient costs. Total health-care costs were higher in the surgery group in the euglycaemic ($71 059 vs $45 542; $22 390 [17 358–27 423]; p<0·0001) and prediabetes ($78 151 vs $54 864; $26 292 [16 738–35 845]; p<0·0001) subgroups than in the conventional treatment group, whereas we detected no difference between treatment groups in patients with diabetes ($88 572 vs $79 967; $9081 [–1419 to 19 581]; p=0·090).

Interpretation

Total health-care costs were higher for patients with euglycaemia or prediabetes in the surgery group than in the conventional treatment group, but we detected no difference between the surgery and conventional treatment groups for patients with diabetes. Long-term health-care cost results support prioritisation of patients with obesity and type 2 diabetes for bariatric surgery.

Funding

AFA Försäkring and Swedish Scientific Research Council.

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

Tidningen kommer idag med posten till alla 4000 medlemmar

i Svensk Förening för Diabetologi (SFD) med senaste nytt,

inom klinik, forskning och annat under Hört och Sett.

 

Vill Du läsa den digitalt så går det också bra.

 

Gå då in på www.dagensdiabetes.se

en gång till

och så ligger tidningen uppe till vänster som pdf.

 

En riktigt god läsning!

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

 

Postkonferens diabetes - höjdpunkter från EASD och ADA.

Dagens Medicin och Svensk förening för diabetologi arrangerar en postkonferens, ett eftermiddagsseminarium om diabetes med de viktigaste nyheterna från två av årets stora diabeteskongresser, European Association for the Study of Diabetes, EASD, 14–18 september, Stockholm, och American Diabetes Association, ADA, 5–9 juni, Boston.

Välkommen till ett halvdagsseminarium 15 oktober, med start från lunch, och ta del av de senaste rönen om diabetes inom utvalda områden, presenterade av ledande svenska experter. Vilken betydelse har de vetenskapliga framstegen för utveckling av svensk diabetesvård?

12.00. Lunch och registrering.

13.00 Välkommen.
Moderator: Johan Jendle, biträdande professor, överläkare, Endokrin - och diabetescentrum, Centralsjukhuset Karlstad, vetenskaplig sekreterare Svensk förening för diabetolologi.

13.10 Kardiovaskulär säkerhet vid behandling av typ 2-diabetes - vad säger senaste data?
Michael Alvarsson, överläkare, kliniken för endokrinologi, metabolism och diabetes, Karolinskauniversitetssjukhuset, Solna.

13.40 Graviditet och diabetes.
Carina Ursing, överläkare, Diabetescentrum, Södersjukhuset, Stockholm.

14.00 Tidig intervention vid typ-2 diabetes- nya insikter.
Magnus Löndahl, överläkare, endokrinologiska kliniken, Skånes universitetssjukhus, Lund.

14.30 Nya diabetesläkemedel- en uppdatering.
Björn Eliasson, överläkare, Diabetescentrum, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg.

15.00 Kaffe och tillbehör

15.30 Teknik och diabetes.
Jan Bolinder, professor, överläkare, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge.

15.55 Insulinbehandling och kombinationsbehandling - ny kunskap och forskning.
Jarl Hellman, överläkare, sektionen endokrinologi och diabetesvård, Akademiska sjukhuset, Uppsala.

16.25 Diskussion: Vilken betydelse har de vetenskapliga framstegen för utveckling av svensk diabetesvård?
Moderator: Mona Landin-Olsson, professor, överläkare, Skånes universitetssjukhus, ordförande Svensk förening för diabetologi.

17.00 Postkonferensen avslutas.

ANMÄLAN PÅ www

http://www.dagensmedicin.se/seminarier/postkonferens-diabetes-2015/

NDR EASD 2015
 

TISDAG

10:45 - 12:15 Heding Hall. OP 02 Sledge hammers to crack nuts: cutting-edge cardiometabolic epidemiology.


Glycaemic control and incidence of dementia in 363,573 patients with type 2 diabetes: an observational study

Author Block A. Rawshani, A. Rawshani, A.-M. Svensson, S. Gudbjörnsdottir; Clinical and Molecular Medicine, Inst of Medicine, Gothenburg, Sweden.

Abstract: Background and aims: A growing body of evidence indicates that diabetes increases the risk of cognitive impairment. This has prompted interest in delineating predictors of cognitive decline and dementia in diabetes. Cohort studies relating glycated haemoglobin (HbA1c) to risk of dementia are lacking. We evaluated extensive clinical data to explore the association between HbA1c and the risk of hospitalization for dementia among persons with type 2 diabetes.

Materials and methods: We identified all patients with type 2 diabetes and no known hospitalization for dementia who were registered in the Swedish National Diabetes Registry between January, 2004, and December, 2012. These patients were followed up until hospital admission for dementia, death, or end of follow-up on Dec 31, 2012. We used Cox regression to assess the association between patients’ characteristics, including HbA1c, and dementia. All covariates were modelled as time-dependent predictors.

Results: In a cohort of 395,173 patients (contributing 2,981,247 registrations) with mean age of 64.6 years (SD 12.5) at baseline, 9,175 patients (2.3%) were admitted to hospital with a primary or secondary diagnosis of dementia during a mean (SD) follow-up of 4.6 (2.5) years. In a Cox regression analysis - with adjustment for age, sex, duration of diabetes, marital status, income, education, smoking status, systolic blood pressure, body mass index, estimated glomerular filtration rate, statins, albuminuria, type of glucose lowering treatment, atrial fibrillation, stroke and antihypertensive medications -the hazard ratio for hospitalization for dementia was 2.36 (95% CI 2.00-2.78) in patients with HbA1c of 10.5% or higher, compared with a reference group of patients with HbA1c of less than 6.5%. Statins and antihypertensive medications appeared to be protective from hospitalization for dementia. Stroke was associated with a hazard ratio of 7.69 (95% CI 7.22-8.18) for developing dementia. Albuminuria was also associated with increased risk of dementia. Refer to Figure 1.

Conclusion: The positive association between HbA1c and risk of dementia in fairly young patients with type 2 diabetes indicates a potential for prevention of dementia with improved glycaemic control.

Poster Event A, Tuesday, 12:30 - 13:30. PS 001 Cardiovascular complications in type 2 diabetes


271 Glycaemic control and excess mortality in patients with type 2 diabetes M. Tancredi, A. Rosengren, A.-M. Svensson, M. Kosiborod, A. Pivodic, S. Gudbjornsdottir, S. Dahlqvist, H. Wedel, M. Lind, Sweden, USA
 

Poster Event B, Tuesday, 13:45 - 14:45 PS 002 Complications in type 1 diabetes

275
Long-term trends in cardiovascular risk factors in type 1 diabetes: nationwide monitoring of 38,169 patients from 1996 to 2014

Author Block A. Rawshani1, A.-M. Svensson1, A. Rosengren1, S. Franzén2, B. Eliasson1, S. Gudbjörnsdottir1; 1Clinical and Molecular Medicine, Inst of Medicine, Gothenburg, Sweden, 2Västra Götalandsregionen, Centre of Registers, Gothenburg, Sweden.

Abstract:Background and aims: The last decades have witnessed remarkable advances in the management of type 1 diabetes. The risk of complications has presumably been reduced by intensive insulin therapy, improved insulin delivery and glucose monitoring, blood pressure control and lipid lowering therapy. Yet long-term trends in risk factor control has not been examined. We aimed to examine trends in six cardiovascular risk factors from 1996 to 2014, in the overall cohort and in relation to socioeconomic categories.

Materials and methods: We included all patients with type 1 diabetes entered in the Swedish National Diabetes Register from 1996 to 2014 (n=38,169 contributing 457,577 appointments). We calculated adjusted estimates of glycated haemoglobin (HbA1c), systolic blood pressure (SBP), LDL cholesterol (LDL-C), body mass index (BMI), physical activity and smoking.

Results: HbA1c declined from 68.1 mmol/mol to 64.0 mmol/mol from 1996 to 2007 and then reversed to 66.8 in 2012, declining slightly in the remaining two years. By the end of the study period there was no improvement in HbA1c since the turn of the millennium (Figure 1). Individuals with a college/university degree had 4 mmol/mol lower HbA1c than individuals with 9 years or less education and there was no trend towards reduced differences. Overall LDL-C declined from 2.85 in 2002 to 2.59 in 2014, which was, however, not significantly lower than LDL-C in 2006. Higher education, but not higher income, was associated with lower LDL-C. BMI increased linearly, from 24.7 kg/m2 to 26.1 kg/m2 from 1996 to 2014. SBP decreased from 131.2 mmHg in 1996 to 125.9 mmHg in 2014. Odds ratio for being a smoker in 2014, compared with 1999, was 0.75 (95% CI 0.69 to 0.82); there were staggering differences in relation socioeconomic status, with no tendencies towards reduced gaps. Smoking rates declined more in the background population than among persons with type 1 diabetes. Physical activity doubled between 2004 and 2007 and then remained unchanged for the remaining seven years. Odds ratio for being physically active in 2014, compared with 2001, was 5.25 (95% CI 5.05 to 5.45).

Conclusion: Blood pressure control has been successful. Smoking rates have declined but smoking cessation has been less less successful among persons with type 1 diabetes, as compared with persons without diabetes. Promotion of physical activity has been successful. Less stable improvements are noted for HbA1c and LDL-C. BMI is increasing steadily. Socioeconomic differences are pronounced.

276 Gender aspects in type 1 diabetes patients undergoing angiography: a registry report
C. Hero, V. Ritsinger, A.-M. Svensson, N. Saleh, B. Lagerqvist, A. Norhammar, K. Eeg-Olofsson, Sweden


277 What makes a survivor? Description of patients with very long duration of type 1 diabetes with and without a history of micro- or macrovascular complications
B. Eliasson, S. Adamsson Eryd, A.-M. Svensson, S. Franzén, P.M. Nilsson, S. Gudbjörnsdottir, Sweden
 

278 Determinants of HbA1c in patients with type 1 diabetes in seven Swedish county councils
M. Lilja, B. Julin, G. Andersson, I.-L. Andersson, M. Axelsen, M. Ek,
R. Kristiansson, J. Lekell, A. Lindberg, P. Lindgren, F. Löndahl, K. Looström Muth, A.-M. Svensson, T. Dahlström, Sweden
 

279 HbA1c and incidence of micro- and macrovascular disease in patients with very long duration of type 1 diabetes
S. Adamsson Eryd, A. Rawshani, A.-M. Svensson, S. Franzén, B. Eliasson, P.M. Nilsson, S. Gudbjörnsdottir, Sweden

Poster Event B, Tuesday, 13:45 - 14:45
PS 122 Cardiovascular complications in type 1 diabetes
 

1201 Mortality by affected coronary artery vessels in 2776 patients with type 1 diabetes undergoing coronary angiography
K. Eeg-Olofsson, V. Ritsinger, C. Hero, N. Saleh, B. Lagerqvist,
A.-M. Svensson, A. Norhammar, Sweden
 

Poster Event B, Tuesday, 13:45 - 14:45. PS 116 Getting to the heart of the matter: cardiovascular complications in diabetes


1156 HbA1c and risk of stroke in 33,414 type 1 diabetes patients compared to 166,097 controls from the general population. A. Rosengren, C.H. Stahl, S. Gudbjornsdottir, A.-M. Svensson,
M. Kosiborod, M. Clements, M. Lind, Sweden, USA
 

Poster Event B, Tuesday, 13:45 - 14:45. PS 116 Getting to the heart of the matter: cardiovascular complications in diabetes


1157 Blood pressure and stroke risk in 408,076 type 2 diabetes patients compared to 1,913,507 controls from the general population. C.H. Stahl, M. Lind, S. Gudbjornsdottir, A.-M. Svensson, M. Kosiborod,
M. Clements, A. Rosengren, Sweden, USA
 

Poster Event B, Tuesday, 13:45 - 14:45PS 122 Cardiovascular complications in type 1 diabetes Chair: G. Jermendy, Hungary


1195 Type 1 diabetes as a coronary disease equivalent: an analysis of 33,886 individuals with type 1 diabetes and 169,223 controls from the Swedish National Diabetes Registry
. V. Matuleviciene, A. Rosengren, S. Gudbjörnsdottir, A.-M. Svensson, A. Mårtensson, H. Wedel, S. Dahlqvist, M. Kosiborod, M. Lind, Sweden, USA
 

1196 Decreased eGFR as a risk factor for heart failure in 13,781 patients with type 1 diabetes. D. Vestberg, A. Rosengren, M. Olsson, S. Gudbjörnsdottir, B. Haraldsson, A.-M. Svensson, M. Lind, Sweden
 

1197 Incidence of atrial fibrillation in 33442 individuals with type 1 diabetes from the National Diabetes Registry compared to 167930 matched controls in Sweden from 2001-2011
S. Dahlqvist, A. Rosengren, S. Gudbjörnsdottir, A.-M. Svensson, A. Mårtensson, H. Wedel, M. Kosiborod, M. Lind, Sweden, USA
 

1198 Features of coronary artery disease in 2776 type 1 diabetes patients undergoing coronary angiography
B. Lagerqvist, V. Ritsinger, C. Hero, N. Saleh, K. Eeg-Olofsson, A.-M. Svensson, A. Norhammar, Sweden
 

1200
Use of statins and risk of cardiovascular disease and death in type 1 diabetes: a report from Swedish NDRS. Gudbjörnsdottir, C. Hero, A. Rawshani, A.-M. Svensson, S. Franzén, B. Eliasson, K. Eeg-Olofsson, Sweden


Background and aims: The effect of statins in primary prevention among persons with type 1 diabetes (T1D) without previous cardiovascular disease (CVD) is unknown. We examined the effect of statins on major cardiovascular events and death in T1D.

Materials and methods: We used the Swedish National Diabetes Register to perform a propensity score based study. A total of 24,230 individuals (included during 2006-2008) with T1D without history of CVD were followed until 31/12/2012; 18,843 were un-treated and 5387 treated with statins. Mean follow-up was 6.0 years. A propensity score (PS) for treatment with statins was estimated using 32 baseline variables. The PS was used to estimate the effect of statins in the overall cohort (by stratification on PS) and in a matched cohort.

Results: The PS allowed for balancing of all 32 covariates; there were no differences between treated and untreated after accounting for the PS. Hazard ratios (HR) and 95% confidence intervals for statin treated vs. un-treated in the overall cohort was as follows: for cardiovascular death, 0.60 (0.50–0.72), for all-cause death, 0.56 (0.48–0.64), for fatal/nonfatal stroke 0.56 (0.46–0.70), for fatal/nonfatal acute myocardial infarction 0.78 (0.66–0.92), for fatal/nonfatal coronary heart disease 0.85 (0.74–0.97). In the matched cohort statin users had a significantly reduced risk of all-cause mortality whereas remaining outcomes did not differ between the groups.

Conclusion: Primary prevention with statins halves the risk of cardiovascular disease and death among persons with T1D without history of cardiovascular disease.

1201 Mortality by affected coronary artery vessels in 2776 patients with type 1 diabetes undergoing coronary angiography
K. Eeg-Olofsson, V. Ritsinger, C. Hero, N. Saleh, B. Lagerqvist,
A.-M. Svensson, A. Norhammar, Sweden

 

ONSDAG

Onsdag: Poster Event D, Wednesday, 13:45 - 14:45PS 076 Insulin therapy: determinants of response


846 Identification of key success factors in type 2 diabetes care in Sweden. S. Ekeblad Lien, L. Odevall, T. Holm, M. Bojestig, S. Gudbjörnsdottir, C.-G. Östenson, Sweden

TORSDAG


Poster Event E, Thursday, 13:00 - 14:00. PS 083 Health care delivery in diabetes
 

899
Impact of socioeconomic status and ethnicity on risk of stroke, hospitalisation for heart failure and death in 371,092 individuals with type 2 diabetes

Author Block B. Zethelius 1, A. Rawshani2, A.-M. Svensson3, B. Eliasson4, A. Rosengren4, S. Gudbjörnsdottir4; 1Dept of Public Health and Caring Sciences/Geriatrics, Institute of Clinical Sciences, Uppsala, Sweden, 2Inst of Medicine, Gothenburg, Sweden, 3Dept of Molecular and Clinical Medicine, Inst of Medicine, Gothenburg, Sweden, 4Clinical and Molecular Medicine, Inst of Medicine, Gothenburg, Sweden.

Abstract:Background and aims: Socioeconomic status (SES) and ethnicity are powerful predictors of coronary heart disease in diabetes, but whether this association extends to heart failure and stroke is unknown. We examined the impact of SES and ethnicity on the risk of stroke, hospitalization for heart failure (HF) and overall mortality in type 2 diabetes.

Materials and methods: We included 371,092 patients (contributing 2,766,349 appointments) with type 2 diabetes in the Swedish National Diabetes Register (NDR) during 2004-2012. Clinical data from the NDR was linked to national registers, whereby information on income, education, marital status, country of birth, comorbidities and events was obtained. Swedish natives were used as the reference group for ethnicity. Patients were followed until a first incident event (hospitalization for heart failure and fatal/nonfatal stroke), death or end of follow-up. The association between socioeconomic variables and the outcomes was modeled using Cox regression. Two models were computed for each outcome. The first model was adjusted for demographic and diabetes-related covariates. The second model was additionally adjusted for outcome specific covariates.

Results: Mean (SD) follow-up was 4.7 (2.5) years. HF occurred in 26,448 (7.1%) persons. Fatal/nonfatal stroke occurred in 38,480 (10.1%) persons and 49,829 died (13.4%). Immigrants from Nordic countries had 9% and 14% elevated risk of HF (Figure 1). Immigrants from the Middle East and North Africa had 22% to 50% lower risk of all outcomes. Immigrants from the Mediterranean Basin had 23% lower risk of stroke. Latin Americans had 50% lower risk of HF and 40% lower risk of overall mortality. East Asians had 60% lower risk of HF and 50% lower risk of overall death. As compared with having 9 years or less education, having a college/university degree was associated with 20% lower risk of both HF and overall mortality. Those with 10 to 12 years of education had 10% lower risk of both death and HF, compared with having 9 years or less education. Income was inversely associated with the outcomes. As compared with the highest income quintile, those in the two lowest quintiles had 50% higher risk of all outcomes. As compared with being single, being married was associated with 12% lower risk of HF. Individuals who were widowed had 10% higher risk of HF.

Conclusion: There are marked socioeconomic disparities in the risk of HF, stroke and overall mortality despite equitable access to universal health care. We find indications of a healthy immigrant phenomenon, as non-Western immigrants frequently had lower risk than native Swedes. Socioeconomic status and ethnicity are independent predictors of stroke, HF and death in type 2 diabetes.

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

 

 

Pressinfo
 
Unga med diabetes typ 1 har kraftigt förhöjd risk att drabbas av hjärtsvikt
Yngre personer med typ 1 diabetes löper kraftigt förhöjd risk att drabbas av hjärtsvikt. Det visar en ny studie av professor Annika Rosengren vid Sahlgrenska akademin, som publiceras i Lancet Diabetes & Endocrinology.
Hjärtsvikt är ett allvarligt tillstånd som innebär att hjärtats funktion är störd på ett sätt som ofta kräver sjukhusvård. Det drabbar nästan bara äldre personer – 95 procent av de drabbade är över 55 år – men förekommer i alla åldrar. Flera tusen svenskar under 55 år lever i dag med en hjärtsviktsdiagnos och har vårdats på sjukhus för detta.
Det är väl känt att diabetes ökar risken för hjärtsvikt men i princip har enbart personer med typ 2 diabetes studerats i relation till detta. Ofta har dessa personer redan andra riskfaktorer för hjärtsvikt, som fetma, ökat midjemått och högt blodtryck. Personer med diabetes typ 1 är däremot oftast normalviktiga och har normalt blodtryck. Inga studier har tidigare jämfört risken för hjärtsvikt vid typ 1 diabetes jämfört med risken för personer som inte har diabetes.
I en stor studie som utgår från Nationella Diabetesregistret och Sahlgrenska akademin har 33 402 individer med typ 1 diabetes och en genomsnittlig ålder av 35 år jämförts med 166 228 svenskar som inte hade diabetes typ 1.
Under uppföljningen på 8 år drabbades 1 062 av dem med diabetes (3,2 procent) av hjärtsvikt, jämfört med 1 325 kontrollpersoner (0,8 procent).
– Studien visade att typ 1 diabetes innebär en fyrfaldig ökning av risken att drabbas av hjärtsvikt, även om risken i absoluta tal fortfarande var låg bland dessa unga individer, säger Annika Rosengren, professor och forskare vid Sahlgrenska akademin.
Risken var lägst bland dem som hade välkontrollerad diabetes och bland dem som hade normal njurfunktion, men även bland dessa grupper var risken dubbelt så hög som för kontrollpersonerna. Risken ökade med sämre diabeteskontroll och sämre njurfunktion.
Studien, som enligt forskarna är den första i sitt slag i världen, bygger på data från Nationella Diabetesregistret samt uppgifter från Patientregistret.
Artikeln Long-term excess risk of heart failure in people with type 1 diabetes: a prospective case-control study publicerades i Lancet Diabetes & Endocrinology online den 18 september.
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt
 

EASD Stockholm

 

Nu tar hon snart över EASD

Juleen Zierath, tillträdande ordförande i EASD, har bråda tider.

 
Juleen Zierath, professor i integrativ fysiologi vid Karolinska institutet och tillträdande ordförande för EASD.

Juleen Zierath är professor i integrativ fysiologi vid Karolinska institutet. Men hon har flera andra uppdrag som pockar på uppmärksamhet. Nobelkommittén, som hon leder, jobbar för fullt med att ta fram årets Nobelpristagare i fysiologi eller medicin.

– Det gör att jag just nu springer fram och tillbaka mellan kongressen i Älvsjö och Karolinska institutet, säger hon.

Juleen Zierath, som tar över under hösten, tycker att det känns spännande att få leda Europeiska organisationen för diabetesforskning.

­– Det är en fantastisk organisation. Det ser man inte minst under mötet här i Stockholm. Det är ett privilegium att få interagera med alla de här människorna som antingen arbetar kliniskt, forskar eller utvecklar läkemedel.

Hon har fler tunga uppdrag som tar mycket tid och energi. Ett är redan nämnda arbetet med Nobelkommittén, ett annat som chefredaktör för tidskriften Diabetologia. Men Juleen Zierath konstaterar att det just nu är en riktigt bra tidpunkt att ta sig an ordförandeskapet i EASD.

– Jag kommer att avsluta flera av mina uppdrag den närmaste tiden. Det här är tredje och sista året som jag leder Nobelkommittén. Jag kommer att sitta i styrelsen även nästa år, men leda den får man bara göra i tre år, säger hon och fortsätter:

– Och jag är chefredaktör för Diabetologia fram till årsskiftet men slutar hantera manus under hösten. Jag har verkligen tyckt om att ha de här uppdragen, men nu får jag chans att ta min entusiasm och energi någon annanstans.  Dessutom tycker jag inte att någon ska ha samma uppdrag för evigt.

Till sist, vilken är den största utmaningen för diabetesforskningen och vården?

– En stor utmaning är att hitta sätt att kliniskt tillämpa den kunskap som vi får från grundforskning. En annan att få beslutsfattare och allmänhet att förstå vilken allvarlig sjukdom diabetes faktiskt är. Vi behöver mer medel till forskning om diabetes.

Från www.dagensmedicin.se

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

         European Association for the Study of Diabetes (EASD) 2015 Annual Meeting

STOCKHOLM EASD  — Patients with type 2 diabetes and established cardiovascular disease receiving the glucose-lowering agent empagliflozin (Jardiance, Boehringer Ingelheim/Lilly), a sodium glucose cotransporter-2 (SGLT-2) inhibitor, were less likely to die than those taking placebo in the large, much-anticipated EMPA-REG OUTCOME study, hailed here as a landmark trial.

The benefit on survival was seen regardless of the cause of death — empagliflozin prevented one in three cardiovascular deaths, with a significant 38% relative risk reduction in cardiovascular mortality, as well as a significant 32% relative reduction in all-cause mortality.

CV death was one component of the primary composite outcome, which also included nonfatal myocardial infarction (MI) or nonfatal stroke. It was the CV mortality benefit, however, that primarily drove the reduction in this end point.

"Empagliflozin is reducing death, the ultimate outcome," senior author of the study, Silvio Inzucchi, MD, of Yale Diabetes Center, New Haven, Connecticut, told Medscape Medical News. "This is a first in my lifetime — a diabetes drug trial that has shown improved outcomes in high-risk cardiovascular patients."

This is a first in my lifetime — a diabetes drug trial that has shown improved outcomes in high-risk cardiovascular patients.

Dr Inzucchi was given multiple rounds of applause as he presented the findings of EMPA-REG OUTCOME here at the European Association for the Study of Diabetes (EASD) 2015 Meeting, The study was also published simultaneously in the New England Journal of Medicine, by a team led by Bernard Zinman MD, director, Diabetes Centre, Mount Sinai Hospital, Toronto, Ontario.

Dr Inzucchi, who is senior author on the trial, also noted that "the separation of the event curves happened extremely early, within 3 months [of patients taking empagliflozin], and I don't know of any other therapy that does that."

He admitted, however, that the investigators "don't understand our findings," because empagliflozin did not seem to have any significant effect on MI or stroke, so "this may not be an atherosclerotic effect. If it were, we would expect to have seen an effect on MI and stroke.

"Most good trials raise more questions than they answer, but it may be that we have had the treatment of diabetes wrong for 50 years," Dr Inzucchi controversially observed. "We can control the glucose, but [we have been doing that] without controlling the calorie excess," he continued. By causing glucose to be excreted in the urine, empagliflozin may be aiding this, "and we may have to rethink our strategy."

Asked to comment, cardiologist Marc Pfeffer, MD, PhD, of Brigham and Women's Hospital, Boston, Massachusetts, who was not involved in the trial, told Medscape Medical News: "I am very impressed — this is a quality study that addressed all the issues, and it all falls into place. This is a very important trial in an area where they did what we would all like to see — they gave diabetes patients a better prognosis."

Does the way you lower HbA1c also have an impact? This trial says yes, that we have an additional way to help people.

And while Dr Pfeffer agreed that "death was the greatest signal," he said that he is reassured by the signals across all of the important cardiovascular outcomes. "Everything looks solid. I have nothing but praise."

Regarding the issue of whether doctors have been treating type 2 diabetes correctly, he said, "the focus has been on glucose, and we kind of took our eye off the ball a bit on statins and blood pressure, etc, [at some point in the past], but I think that's now been corrected and we are focused on other risk factors."

"But does the way you lower HbA1c also have an impact? This trial says yes, that we have an additional way to help people," he said.

And the designated discussant at EASD, Hertzel Gerstein, MD, from McMaster University and Hamilton Health Sciences, Ontario, said: "EMPA-REG has identified a treatment, empagliflozin, that could save many lives and reduce much suffering. The results are unexpected and will open up new research.

"This may become first-line therapy for middle-aged people with type 2 diabetes at risk for cardiovascular events," he proposed, adding that this is "probably a class effect [of SGLT-2 inhibitors], but we can never be certain."

And Dr Zinman told meeting attendees: "My colleagues and I are really excited to see how the evidence we've presented today will affect diabetes guidelines" worldwide.

Empagliflozin Reduces Death Regardless of Cause

The life expectancy of people with type 2 diabetes at high cardiovascular risk is, on average, reduced by up to 12 years, with approximately half of all deaths in people with type 2 diabetes caused by heart disease. Addressing the burden of cardiovascular events is therefore viewed as the core of diabetes care, because, until now, no single diabetes medication has been associated with a reduction in mortality.

EMPA-REG OUTCOME is the latest cardiovascular-safety trial of new diabetes drugs designed to comply with the 2008 Food and Drug Administration (FDA) guidance on new glucose-lowering agents and is the first such trial to report with an agent from the SGL-T2-inhibitor class.

Similar trials with diabetes drugs from other classes have demonstrated only neutrality (ie, cardiovascular safety), but not superiority, including most recently the TECOS trial with the DPP-4 inhibitor sitagliptin (Januvia, Merck) and the ELIXA study with the injectable glucagonlike receptor (GLP-1) agonist lixisenatide (Lyxumia, Sanofi).

Empagliflozin is on the market in the United States and Europe, and this year, both the FDA and European Medicines Agency approved a product combining it with metformin, to be known as Synjardy.

In EMPA-REG, 7020 patients with type 2 diabetes and established cardiovascular disease (prior MI, coronary artery disease, unstable angina, stroke, or occlusive peripheral arterial disease), body mass index (BMI) of 45 or less, and estimated glomerular filtration rate (eGFR) of at least 30 mL/min/1.73m2 were randomized on a 1:1:1 basis to empagliflozin 10 mg daily or 25 mg daily or to placebo on top of standard care (including glucose-lowering therapy). Patients were treated at 590 sites in 42 countries.

The primary outcome was a composite cardiovascular end point — death from cardiovascular causes, nonfatal MI, or nonfatal stroke — and the trial continued until an adjudicated primary outcome had occurred in at least 691 patients. The median observation time was 3.1 years.

The key secondary composite outcome was the primary outcome plus hospitalization for unstable angina.

The outcomes for the two empagliflozin groups were pooled, and the results show that the primary outcome occurred less frequently in this pooled empagliflozin group compared with placebo recipients (10.5% vs 12.1%; hazard ratio [HR], 0.86; P < .001 for noninferiority, P = .04 for superiority).

Empagliflozin did not reduce the rate of nonfatal MI or nonfatal stroke, however, so the difference in the primary end point was mainly driven by the 38% relative risk reduction in cardiovascular death.

However, death from any cause was also reduced in the empagliflozin group, a key observation, Dr Inzucchi noted, because "often we see that a drug reduces cardiovascular death, but there is a compensatory increase in noncardiovascular death, so you see a net neutral effect on overall mortality. But that's not what we see here.

"We saw fewer deaths after MI, fewer deaths in the setting of heart failure, fewer sudden deaths, and fewer deaths of unknown cause," he explained.

Thirty-nine patients would need to be treated with empagliflozin during a 3-year period to prevent one death, he added, noting that the reduction in cardiovascular death was consistent across subgroups of patients in the trial.

"We are focusing on high-risk patients, where study after study has been neutral, but we seem to have gotten it right this time."

EMPA-REG OUTCOME: Primary and Secondary CV Outcomes

Outcome

Placebo, n=2333 (%)

Empagliflozin, n=4687 (%)

HR (95% CI)

P

Death from CV causes, nonfatal MI, nonfatal strokea

12.1

10.6

0.86 (0.74–0.99)

Non-inferiority p<0.001 Superiority p=0.04

Death from CV causes, nonfatal MI, nonfatal stroke, or hospitalization for unstable anginab

14.3

12.8

0.89 (o.78–1.01)

Noninferiority p<0.001 Superiority p=0.08

Death from any cause

8.3

5.7

0.68 (0.57–0.82)

<0.001

Death from cardiovascular causes

5.9

3.7

0.62 (0.49–0.77)

<0.001

Fatal or nonfatal MI, excluding silent MI

5.4

4.8

0.87 (0.70–1.09)

0.23

Nonfatal MI, excluding silent MI

5.2

4.5

0.87 (0.70–1.09)

0.22

Silent MI

1.2

1.6

1.28 (0.70-2.33)

0.42

Hospitalization for unstable angina

2.8

2.8

0.99 (0.74-1.34)

0.97

Coronary-revascularization procedure

8.0

7.0

0.86 (0.72-1.04)

0.11

Fatal or nonfatal stroke

3.0

3.5

1.18 (0.89–1.56)

0.26

Nonfatal stroke

2.6

3.2

1.24 (0.92-1.67)

0.16

Transient ischemic attack

1.0

0.8

0.85 (0.51-1.42)

0.54

Hospitalization for heart failure

4.1

2.7

0.65 (0.50–0.85)

0.002

Hospitalization for heart failure or death from CV causes, excluding stroke

8.5

5.7

0.66 (0.55–0.79)

<0.001

a. Primary end point

b. Key secondary end point

With regard to adverse effects, the investigators did not see any increased risk with empagliflozin vs placebo for two important adverse events recently linked to use of SGLT-2 inhibitors — diabetic ketoacidosis and fractures.

However, there was an increased rate of genital infections with empagliflozin compared with placebo (6.4% of patients affected compared with 1%; P < .001), a well-known side effect of SGLT-2 inhibitors.

What's Happening With Empagliflozin?

Dr Inzucchi said he and his fellow investigators can only speculate as to the mechanism by which empagliflozin is exerting its beneficial effects, but he has some theories.

There was a large and statistically significant 35% relative reduction in the end point of hospitalization for heart failure with empagliflozin, and "my gut tells me this is about osmotic diuresis," he explained to Medscape Medical News.

My gut tells me this is about osmotic diuresis.

There is a growing epidemic of heart failure in patients with diabetes and plenty of people with diastolic dysfunction who may progress to heart failure with preserved ejection fraction.

With empagliflozin, "we are probably treating mild heart failure or preventing it from developing, and therefore we may be preventing these patients from dying suddenly," he suggested.

In addition, SGLT-2 inhibitors have mild blood-pressure–lowering effects, of about 4/2 mm Hg, and produce a small amount of weight loss, of around 2 kg, he noted.

And "this is on top of standard therapy, so it may be that we are treating diabetes with a little weight loss, a little reduction in BP and uric acid, and some effects on the sympathetic nervous system," he hypothesized.

Dr Gerstein also mused on possible explanations for the EMPA-REG findings. They are very unlikely to be glucose related, he said, because the time to onset of the effect "was too rapid for a metabolic intervention," and, in any case, empagliflozin was not being added here to lower glucose, rather simply to assess its cardiovascular safety; the difference in HbA1c between the empagliflozin and placebo groups was only 0.4%.

It's also unlikely to be due to BP lowering or weight loss alone, both of which are "not huge" with empagliflozin, but "it's possibly due to the diuretic properties of the drug," he agreed, noting that "the large prompt effect size on cardiovascular death and heart failure is similar to results from other heart-failure studies."

There is also a suggestion of an interaction with older age, which may mean empagliflozin having an effect on left ventricular dysfunction, including subclinical occurrence, and propensity to serious arrhythmias.

And it's possible that all of these above effects are "interacting," he added.

Dr Pfeffer, who is an expert in heart failure and was lead author on the ELIXA trial, said he never tries to determine mechanisms from studies such as EMPA-REG but stressed that empagliflozin "is clearly showing benefit."

High Price of Newer Diabetes Drugs May Restrict Their Use

One issue that may restrict wider use of empagliflozin is cost, however.

Although money is undoubtedly being saved in the form of fewer hospitalizations for heart failure, lost productivity, and other outcomes, a proper cost/benefit analysis is undoubtedly required for EMPA-REG, he said.

N Engl J Med. Published September 17, 2015. Article

From www.medscape.com

Nyhetsinfo

ww red DiabetologNytt

Man får konstatera att detta är en stor och välgjord RCT av stor betydelse för diabetesforskningen och dess kliniska tillämpningar.

Signifikanta effekter nåddes på primär utfallsvariabel, men det som imponerar är även effekt på den totala liksom den kardiovaskulära mortaliteten.

Man bör betänka att detta var patienter med långvarig diabetes och med en hel del ko-morbiditet, således en patientgrupp som i t.ex. ACCORD studien tyvärr fick en ökad mortalitet vid intensifierad behandling - där nya analyser visade att detta kan ha berott på inflytandet av försämrad njurfunktion.

Fortfarande vet vi inte säkert vilken mekanism som kan förklara de omfattande fynden i EMPA-REG men min egen uppfattning är att det kan handla om gynnsamma effekter på artärvägg med minskad artärstyvhet till följd, vilket tidigare studier med empagliflozin även antytt.

Om artärstyvheten minskar så minskar belastning på vänsterhjärtat via arterial-ventricular coupling mekanismer och detta skulle kunna bidra till minskad hjärtsvikt samt kardiovaskulär mortalitet.

Att den totala mortaliteten minskar är anmärkningsvärt med numbers needed to treat (NNT) 39 under 3 års behandling och har inte ofta kunnat visas i liknande interventionsstudier på hyperglykemi eller hypertoni, med några undantag (UKPDS, ASCOT, JUPITER, HYVET).

Detta utgör ett exempel på "Patient Oriented Endpoints that Matter" (POEM) och kan sannolikt komma att påverka internationella och nationella riktlinjer. En logisk kombination skulle kunna vara att kombinera metformin och en SGLT2-hämmare.

Naturligtvis bör andra studier med denna klass av läkemedel avvaktas för att sedan rätt kunna utvärdera behandlingsprincipen.

Intresset för inkretin-aktiva läkemedel har vuxit under senare år och fler studier är att vänta. Vi kommer därför att få en tilltagande mängd studiedata för dessa nya läkemedel. Även hälsoekonomiska studier för kostnadseffektivitet bör genomföras.

Peter M Nilsson, prof, SUS, Malmö

Nyhetsinfo

Skillnad i total mortalitet mot placebo är anmärkningsvärd och antyder effekter av något slag vid sidan av de traditionella kardiovaskulära. 
Detta har endast kunnat visats en enda gång tidigare i en diabetes studie, i UKPDS för metformin (Lancet. 1998 Sep 12;352(9131):854-65), se citat:

"Median glycated haemoglobin (HbA1c) was 7.4% (DCCT-HbA1c) in the metformin group compared with 8.0% in the conventional group. Patients allocated metformin, compared with the conventional group, had risk reductions of 
32% (95% CI 13-47, p=0.002) for any diabetes-related endpoint, 42% for diabetes-related death (9-63, p=0.017), and 36% for all-cause mortality (9-55, p=0.011)".

Skillnader i total mortalitet är det viktigaste beviset för ett läkemedels effektivitet. Väl att betänka så fanns det i EMPA-REG en hel del högriskdiabetespatienter med samsjuklighet och lång sjukdomsduration samt mycket bakrgundsbehandling till skillnade från de nyupptäckta diabetespatienterna i UKPDS.

www red DiabetologNytt

EASD.Stockholm

Empa-reg-studien, som presenterades i dag på EASD, beskrivs som ett paradigmskifte.

http://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMoa1504720?query=featured_home

Publicerad samma kväll på NEJM. Läs den i sin fulltext utan lösenord

Amina Manzoor och Katrin Trysell skriver nedan på www.dagensmedicin.se

Redan i augusti annonserade läkemedelsföretaget Boehringer Ingelheim positivt resultat för studien Empa-reg, där forskare utvärderat effekten av SGLT2-hämmaren empagliflozin på risk för hjärt-kärlsjukdom. Hittills har ingen annan studie med ett glukossänkande läkemedel, som varit designad för att visa minskad risk för just hjärt-kärlhändelser, nått sitt mål.

När de fullständiga resultaten av Empa-reg presenterades i dag, torsdag, var förväntningarna därför skyhöga. Under EASD:s första dagar var studien det som alla pratade om och väntade på.

Och det visade sig att man inte hoppats förgäves: Patienter som fått standardbehandling och empagliflozin hade lägre risk att dö i hjärt-kärlrelaterade händelser än de som fick standardbehandling och placebo. Forskarna tittade på det kombinerade måttet död i hjärt-kärlsjukdom, icke-dödlig hjärtinfarkt och icke-dödlig stroke.

  • Det här är ett paradigmskifte, en helt ny värld av möjligheter öppnar sig nu. Inget annat blodsockersänkande läkemedel har lyckats visa en minskad risk för hjärt-kärlhändelser på 15–20 år, säger Lars Rydén, professor i kardiologi vid Karolinska institutet, till Dagens Medicin.

I studien, som publicerades i New England Journal of Medicine i samband med presentationen, ingick 7 020 patienter med typ 2-diabetes och hög risk för hjärt-kärlsjukdom. De randomiserades till antingen behandling med empagliflozin, 10 eller 25 milligram, eller placebo, som tillägg till standardbehandling.

Resultaten visar att 3,7 procent av patienterna som fått behandling med någon av doserna empagliflozin dog av hjärt-kärlsjukdom under uppföljningstiden på 3,1 år i median. Motsvarande siffra för placebogruppen var 5,9 procent. Dessutom fick färre i empagliflozingruppen sjukhusvård på grund av hjärtsvikt, jämfört med placebogruppen.

De som behandlades med läkemedlet hade också lägre risk att dö oavsett orsak under uppföljningstiden. I placebogruppen var risken 8,3 procent, jämfört med 5,7 i empagliflozingruppen

Forskarna menar att siffrorna innebär att 39 patienter måste behandlas med empagliflozin under tre år för att förhindra ett dödsfall.

Vad gäller biverkningar såg forskarna en ökad risk för underlivsinfektioner, vid användning av empagliflozin. Trots tidigare farhågor om att läkemedlet kan öka risken för hypoglykemier och benbrott, eller diabetisk ketoacidos, såg forskarna ingen ökning av dessa under studien.

Empagliflozin hör till en klass läkemedel som sänker glukoshalten i blodet genom att öka utsöndringen av glukos i urinen, SGLT2-hämmare. Det är godkänt i EU under namnet Jardiance.

Studien genomfördes i 42 länder och har finansierats av läkemedelsföretagen Boehringer Ingelheim och Eli Lilly.


Abstract EASD
Bernard Zinman med flera. Empagliflozin, Cardiovascular Outcomes and Mortality in Type 2 Diabetes. New England Journal of Medicine, publicerad online 17 augusti 2015. Doi: 10.1056/NEJMoa1504720

 

EASD Stockholm

”Det här är en genombrottsstudie”

Kardiologiprofessorn Lars Rydén tror att studien Empa-reg kommer att förändra hur patienter med typ 2-diabetes behandlas.
Skriver Amina Manzoor på www.dagensmedicin.se

"Det här kommer att leda till en förändring av vår inställning till hur man ska handskas med dessa patienter", säger Lars Rydén, senior professor i kardiologi vid Karolinska institutet.

Att den så kallade Empa-reg-studien på SGLT2-hämmaren empagliflozin visat en minskad risk för dödlighet i hjärt-kärlsjukdom hos patienter med typ 2-diabetes som har en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom är banbrytande, anser Lars Rydén, senior professor i kardiologi vid Karolinska institutet.

– Vad vi än gjort för folk med diabetes och hjärt-kärlsjukdom så har deras sjuklighet och dödlighet legat vida över den hos folk som inte har diabetes. Detta trots att vi försökt med blodtryckssänkande, blodfettssänkande och blodsockersänkande behandling, säger han till Dagens Medicin.

I mitten av 2000-talet antydde studier att vissa nya diabetesläkemedel ökade risken för hjärt-kärlsjukdom. Då beslutade de amerikanska och europeiska läkemedelsmyndigheterna att det måste visas att alla nya blodsockersänkande läkemedel inte orsakar kardiovaskulär skada.

– Det blev upptakten till ett stort antal jättestora studier av glukossänkande läkemedel. Den ena publicerade studien efter den andra har visat att de inte har en kardiovaskulär ogynnsam effekt, men ingen har heller kunnat visa att de minskar risken för hjärt-kärlhändelser, säger Lars Rydén.

Förrän nu.

Empa-reg-studien är den första slutförda stora studien i klassen SGLT2-hämmare som tittat på hjärt-kärlsjukdomar. Studien följde över 7 000 patienter med typ 2-diabetes som tidigare haft någon form av hjärt-kärlsjukdom under i snitt tre år.

– Man har en statistiskt absolut klart säkerställd minskning av hjärt-kärlhändelser. Plötsligt finns det ett läkemedel som kan minska hjärt-kärldödligheten hos den här gruppen patienter, som är svårt hotade. Det är en genombrottsstudie, säger Lars Rydén.

Han tror att den minskade dödligheten främst beror på att risken för hjärtsvikt sänktes hos dessa patienter.

– Om du har hjärtsvikt och diabetes så har du synnerligen dålig prognos, då är dödsfallsrisken avsevärd.

Lars Rydén tror att studien kommer att resultera i mer forskning för att ta reda på vilket sätt empagliflozin minskar dödligheten. Han planerar själv en studie för att med hjälp av MR-teknik studera hjärtmuskelfunktionen hos liknande patienter. Dessutom tror han att behandlingen kommer att påverkas eftersom läkemedlet är godkänt under namnet Jardiance.

– Vi har omedelbar tillgång till ett läkemedel som sänker dödligheten hos de här patienterna. Men man får inte skriva ut det till alla, utan endast de med diabetes och etablerad hjärt-kärlsjukdom. Men med tanke på att 25 procent av våra infarktpatienter har diabetes så är det många patienter som berörs.

Det pågår just nu ett antal andra studier på SGLT2-hämmare. Resultaten väntas mellan 2017 och 2021. Lars Rydén tycker att de som utför de andra studierna bör be sina säkerhetskommittéer att se om de redan visar liknande resultat.

– Men den kunskapen aktuell får forskarna bestämma om det är etiskt korrekt att fortsätta med placebojämförelser. Om studiepopulationen är annorlunda bör man däremot kunna fortsätta, för att ta reda på om den här typen av läkemedel har gynnsamma effekter även på andra personer med diabetes än de nu undersökta.

Eftersom de andra studierna inom läkemedelsklassen ännu inte är klara är det svårt att säga som den minskade risken även gäller för andra SGLT2-hämmare.

– I publicerade studier av SGLT2-hämmare ser man liknande effekter på sådana faktorer som viktnedgång, blodtryckssänkning och blodsockersänkning även om läkemedelsmolekylerna är en aning olika. Det gör att man kan misstänka att det är en klasseffekt, säger Lars Rydén.

Kan man lita på resultaten?
– Det är en mycket välgjord studie med noggranna analyser. Populationen är väl utvald och välbehandlad i övrigt. Redovisningen av de olika grupperna och resultaten är noggrann. Studien är dessutom referentbedömd i den mycket ansedda tidskriften New England Journal of Medicine. Så ja, det tycker jag, säger han och tillägger:

  • Det här kommer att leda till en förändring av vår inställning till hur man ska handskas med dessa patienter.
    Och det kanske inte behöver dröja så länge. Lars Rydén var ordförande för gruppen som 2013 skrev de europeiska riktlinjerna för behandling av diabetes, prediabetes och kärlsjukdom. Han har just blivit ombedd att uppdatera dem.

Från http://www.dagensmedicin.se/specialistomraden/easd/

EASD Stockholm

Forskare bakom Empa-reg: ”Vi blev chockade”

När forskarna bakom Empa-reg-studien såg att läkemedlet minskade risken för död av hjärt-kärlsjukdom blev de chockade, berättar huvudprövaren Bernard Zinman för Dagens Medicin.

Skriver Amina Manzoor på www.dagensmedicin.se

Det var fullsatt i den största åhörarsalen på Stockholmsmässan när EASD:s höjdpunkt, Empa-reg-studien presenterades, läs artikel nedan om resultaten från studien. När forskarna bakom studien visade data på att empagliflozin minskar risken för död i hjärt-kärlrelaterande sjukdomar bröt en spontan applåd ut och några ”wow” hördes i salen.

Bernard Zinman, huvudprövare för studien, berättar för Dagens Medicin att forskarna själva förvånades av resultaten.

  • Vi blev chockade, vi hade aldrig kunnat ana att empagliflozin skulle minska risken för hjärt-kärlrelaterade dödsfall. Det är makalösa resultat, säger han.

Vad tror du att resultaten kan få för betydelse för behandlingen av dessa patienter?

– Det tänker jag låta kommittéerna för behandlingsriktlinjer svara på, säger han och skrattar.

Efter att resultaten presenterats tog en extern granskare över och förklarade att studien var välgjord och tyckte att det var spännande att det inte fanns någon skillnad i effekt mellan de två doserna empagliflozin. Han tog också upp tänkbara förklaringar till resultaten och nämnde att han tror att den minskade risken gäller alla läkemedel inom klassen SGLT2-hämmare.

När publiken fick ställa frågor inledde alla med att gratulera forskarna till resultaten. Trots den sena timmen var frågorna många. En åhörare frågade om forskarna ansåg att SGLT2-hämmare bör bli första linjens behandling. Men nej, det tyckte inte de eftersom metformin funnits så länge och att en kombination av flera läkemedel kanske passar vissa patienter bättre. 

_____________________________

From MedPage Today

Action Points

  • Note that this randomized trial of a sodium-glucose transport inhibitor demonstrated that it may reduce overall cardiovascular risk in those with type 2 diabetes.
  • Be aware that several secondary outcomes of clinical interest did not show a benefit to empagliflozin.

STOCKHOLM EASD - Empagliflozin (Jardiance) became the first type 2 diabetes drug to show a significant cardiovascular benefit in a safety trial, researchers reported here.

The primary composite outcome of death from cardiovascular causes, nonfatal myocardial infarction, or nonfatal stroke was met by 10.5% of patients on empagliflozin and regular care versus 12.1% of patients in the placebo group (hazard ratio 0.86, 95.02% 0.74-0.99; P=0.04), reported co-author Bernard Zinman, MD, of Lunenfeld-Tanenbaum Research Institute in Toronto, at a session here at the 51st annual meeting of the European Association for the Study of Diabetes. The trial contained more than 7,000 patients.

Of note, the benefit was driven by significant reduction in cardiovascular mortality, overall mortality, and heart failure hospitalizations as there were no differences between the group on the drug, a once-daily sodium-glucose cotransporter 2 (SGLT2) inhibitor used to treat type 2 diabetes, and the control group in terms of rates of myocardial infarction or stroke over the 3 years of the study.

Zinman said treating 39 patients with empagliflozin for 3 years would prevent one cardiovascular death. "That's pretty good."

In the treatment group, the rate of cardiovascular death was 3.7% versus 5.9% in controls, which was a relative risk reduction of 38%. Hospitalization for heart failure was 2.7% versus 4.1% for a relative risk reduction of 35%, and death from any cause was 5.7% versus 8.3%, which worked out to a relative risk reduction of 32%.

The results were simultaneously published in the New England Journal of Medicine.

Calling the results dramatic and exciting, Zinman told MedPage Today "We quite clearly met the safety criteria of non-inferiority."

A secondary composite outcome included the primary outcome, plus hospitalization for unstable angina. There, there was no significant difference between groups (P=0.08). Those in the treatment group experienced an increased risk of genital infection, but there was no risk increase for other adverse events, reported Zinman and colleagues.

The randomized trial of empagliflozin was a post-marketing requirement by the FDA to ensure that it didn't raise the risk of cardiovascular events, and it follows on the heels of other, similar trials but with an important difference: this time there was a clear cardiovascular benefit.

Earlier this year it was reported that lixisenatide (Lyxumia) and saxagliptin (Januvia) neither increased nor decreased cardiovascular risk. EMPA-REG, as the trial of empagliflozin is known, is the first such trial to show cardiovascular superiority, though it's possible that with a long enough follow-up time, other drugs will show a modest benefit, wrote the authors.

Asked about potential guideline changes, Zinman demurred, but did say that he hopes societies will look at the drug and "use the evidence to make guidelines."

Filip Knop, MD, PhD, at the University of Copenhagen, said in an interview that it can be frustrating to tell patients, right after they've been diagnosed with diabetes, that they have a condition that increases their risk of cardiovascular disease, only to tell them there are no drugs that can really help decrease the risk.

"This will definitely lift the bar for all glucose-lowering drugs," said Knop.

Patients were treated with either 10 mg or 25 mg of empagliflozin (n=4,687) or with placebo (n=2,333). The primary outcome was calculated by pooling the two groups on different doses of the drug together. Eligible patients in the trial were adults aged 18 or older and had type 2 diabetes and cardiovascular disease, and the trial took place at 590 sites in 42 countries. The trial was designed to continue until the primary event occurred in at least 691 patients.

The patients received no glucose-lowering agents for at least 12 weeks before randomization and had a glycated hemoglobin level of at least 7.0% but no more than 10.0% or were maintained in a range of 7.0% to 10.0% on another agent. All but eight (3%) of the patients were included in the primary analysis, but nearly a quarter of patients on empagliflozin discontinued medication prematurely. The median duration of observation was 3.1 years, and the median duration of treatment was 2.6 years.

The hazard ratios for the primary outcomes were 0.85 (95% CI 0.72-1.01; P=0.07) in the 10 mg group and 0.86 (95% CI 0.73-1.02; P=0.09) for the 25 mg group. "In clinical practice, the choice of the empagliflozin dose will probably depend primarily on the achievement of metabolic targets and the occurrence of adverse events," since the cardiovascular benefits don't seem to differ significantly between the groups, wrote the authors.

During the oral session, researchers speculated that the CV benefit was probably a class effect, and added that the cardioprotective effects "require explanatory studies."

For 12 weeks -- during which doctors were told not to change glucose-lowering therapy -- the adjusted mean difference in the glycated hemoglobin level between patients receiving empagliflozin and patients receiving placebo was -0.54 percentage points for the 10 mg group (95% CI -0.58 to -0.49) and -0.60 percentage points for the 25 mg group (95% CI -0.64 to -0.55).

"Over the course of the study, empagliflozin, as compared with placebo, was associated with small reductions in weight, waist circumference, uric acid level, and systolic and diastolic blood pressure with no increase in heart rate and small increases in both LDL and HDL cholesterol," wrote the authors.

A higher percentage of patients in the placebo group received additional glucose-lowering medication, anti-hypertensive medication, and anticoagulants during the trial.

The benefits of the drug occurred early in the trial and continued throughout its duration the authors wrote.

______________________________

 

Today's Top News From Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. USA

Since Eli Lilly ($LLY) and Boehringer Ingelheim announced that their SGLT2 med, Jardiance, had become the first to show it could lower the risk of major cardiovascular events, the question on the minds of industry watchers has been "How much?"

The pair answered that question on Thursday at the European Association for the Study of Diabetes (EASD) annual meeting, unveiling trial results showing that the med reduced the combined risk of heart attack, stroke and death from cardiovascular causes by 14% in high-risk Type 2 diabetes patients.

In the study, dubbed EMPA-REG OUTCOME, Jardiance also posted a 38% reduction in cardiovascular death, a 32% reduction in all-cause mortality and a 35% reduction in hospitalization for heart failure, the companies said.

The data "are pretty remarkable at first blush," Evercore ISI analyst Mark Schoenebaum wrote in a note to clients, adding that some of the presentation slides had generated applause at EASD. "The discussant called the data 'amazing.' I would agree."

While it's great news for Lilly and BI--and potentially Johnson & Johnson ($JNJ) and AstraZeneca ($AZN), makers of other members of the SGLT2 class--it's not so good for Merck ($MRK), whose top dog, Januvia, is a DPP-4 inhibitor. While the behemoth recently dispelled worries that it put patients at increased risk of heart attack, stroke or CV death, it hasn't been able to turn up a benefit--and that could help Jardiance poach sales.

And now that payers can weigh the magnitude of Jardiance's CV risk reduction, some of them may be ready to start making moves. In a recent survey of 23 payers, 45% said decisions to make any formulary changes would rest on the new data, Leerink Partners analyst Seamus Fernandez wrote in a note this week. Others, though, may wait to see how the American Diabetes Association responds; 83% of respondents said they'd take any ADA guideline changes into account.

Either way, though, don't assume Januvia and its DPP-4 brethren are headed to the scrap heap, Peter Stein, Merck's VP of clinical research in diabetes and endocrinology, told FiercePharma in an interview at the European Society of Cardiology Congress. Combinations "really are a part of how we treat diabetes, and not a small part--they're a major part," he said. And Merck, for one, is working on its own SGLT2 that could eventually become a DPP-4 tandem.

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

På EASD presenterades uppgrdatering av CGM, Dexcom G5.

1. Dexcom G5 Mobile är den första CGM produkten med direktkoppling till mobiltelefon.

2. G5 har glukosprecision med mätnoggrannhet över tid MARD (Mean Absolute Relative glucose Difference) 9%, all time low, och på dag 4 MARD 8% dvs i klass med de allra bästa egenglukosmätarna med precision bättre än plus minus 10%. G5 är godkänt för barn från 2 års ålder.

3. Glukosvärdet kan nu användas för att få underlag för att ta insulin - tidigare CE-märkning har enbart gällt godkännande för trend-analys av glukos.

 

Kontinuerlig glukosmätning har ansetts vara det största genombrottet inom typ 1 diabetesbehandlingen under de senaste 40 åren1

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

Press release i sammandrag

Dexcom G5® system för mobil kontinuerlig glukosmätning erhåller CE-märkning
– Dexcom meddelade idag att Dexcom G5® system för mobil kontinuerlig glukosmätning (CGM) har erhållit CE-märkning och kommer att finnas tillgängligt i ett flertal europeiska länder inom de kommande veckorna. Detta nya system introduceras på konferensen EASD (the European Association for the Study of Diabetes) 2015 i Stockholm.

Det nya systemet är det första CGM-systemet inom EU som kan kopplas till en mobiltelefon**, och indikationen är för vuxna och barn så unga som två år.

Systemet har en trådlös Bluetooth®-teknologi inbyggd i sändaren som låter glukosinformation presenteras direkt på en smartenhet (mobiltelefon eller surfplatta). Detta befriar användaren från att behöva bära en separat mottagare vilket är både behändigare och mer diskret.

Användare kan fortfarande använda systemets mottagarenhet som en alternativ display om de skulle vilja. Dexcom G5 Mobile CGM-system har även Share-teknologi som låter användaren välja upp till fem utvalda ”följare” som kan följa patientens glukosinformation på distans på sin egen smartenhet och erhålla varningsmeddelanden från nästan var som helst, vilket i sin tur möjliggör en utökad supportkrets - kommentar www.dagensdiabetes.se; avsett för flräldrar till barn.

Dessutom krävs inga bekräftande fingersticksblodprov inför behandlingsbeslut* vid användandet av det nya Dexcom G5 Mobile CGM-systemet. Den ökade bekvämligheten och kostnadsbesparingarna som följer när fingersticksblodprov inte längre behövs för att bekräfta CGM-värdena kommer göra detta integrerade behandlingssystem för diabetes än mer uppskattat. 

Dexcom G5 Mobile CGM-system har en högpresterande glukossensor som tillsammans med sändaren ger förbättrad rörelsefrihet och en flexibilitet att se och dela personliga glukosdata och trender. Datasäkerhet och sekretess säkras genom att en krypterad Bluetooth lågenergilänk och en autentiseringsprocess används.

Dexcom G5 Mobile CGM-system kommer med en 7-dagars sensor och erbjuder möjlighet att skräddarsy alarm för att ge patienter avancerade varningsmeddelanden för att hjälpa dem undvika farligt höga och låga glukosvärden.

Data från Dexcom G5 Mobile CGM-system kan integreras med DIASEND, en kommunikationsplattform som överför och integrerar CGM-data och ger retrospektiva rapporter som hjälper patienter och vårdgivare med diabetesbehandling.

Kontinuerlig glukosmätning har ansetts vara det största genombrottet inom diabetesbehandlingen under de senaste 40 åren1.

Det traditionella sättet att mäta glukos (blodsocker) har varit genom fingersticksblodprov. Med Dexcom G5 Mobile CGM-system behövs fingersticksblodprov enbart för att kalibrera CGM-mätningen. 

G5-systemet kan användas som guide vid beslut om behandling och om kost. CGM är viktigt eftersom det förutom att visa glukosnivåer även visar riktning och hastighet på glukosförändringarna samt även meddelar användaren när glukosnivån är för låg eller för hög.

*Om din glukosvarning och mätningar inte matchar dina symtom eller förväntningar ska du ta ett fingersticksblodprov. Minst två blodprov per dag krävs för kalibrering.
** För en komplett lista på kompatibla enheter besök
www.dexcom.com/compatibility

Referenser

  1. Clarke SF and Foster JR. A history of blood glucose meters and their role in self-monitoring of diabetes mellitus.
    Br J Biomed Sci. 2012;(3)2:83-93.
  2. Data and Statistics, World Health Organization Web site, Available at: http://www.euro.who.int/en/health-topics/noncommunicable-diseases/diabetes/data-and-statistics
  3. Hyperglycemia (High blood glucose). American Diabetes Association Web site. http://www.diabetes.org/living-with-diabetes/treatment-and-care/blood-glucose-control/hyperglycemia.html. Updated August 5, 2013. Accessed December 3, 2013.
  4. Hypoglycemia (Low blood glucose). American Diabetes Association Web site. http://www.diabetes.org/living-with-diabetes/treatment-and-care/blood-glucose-control/hypoglycemia-low-blood.html. Updated July 16, 2013. Accessed December 3, 2013.

Press release i sammandrag Diasend

Diasend AB fördjupar samarbete med Dexcom Inc. för att automatiskt integrera data från kontinuerliga glukosmätare (CGM) till diasend®. Nya app Diasend Mobile

Diasend meddelar idag att man kommer integrera CGM-data från Dexcom G5®1 Mobile till diasend®. De patienter som använder diasend® kommer ha möjligheten att automatiskt kombinera mobil CGM-data från Dexcom med insulinpumpar och aktivitetsdata. All data är säkert förvarad och lättillgänglig på ett ställe. Patienter kan dela sin data och på ett enkelt sätt ha kommunikation med sin vårdgivare.

  1. Detta öppnar för nya möjligheter för vården att enklare följa sina patienter och även kunna erbjuda ett bättre arbetsflöde på klinikerna. CGM-datan importeras till diasend® automatiskt utan kablar, vilket i sin tur sparar tid för både patient och vårdgivare.
  2. Den mobila CGM-datan kommer integreras via funktionen diasend® Connected Apps™ som lanserades 2014. Än så länge har den använts för synkronisering av aktivitetsdata från appar som Fitbit och Jawbone. Dexcom G5® Mobile är den första mobila CGM-lösningen som kommer bli integrerad i diasend®. Fler lösningar och fler kompatibla enheter är under utveckling. Liksom tidigare produkter från Dexcom kommer den nya Dexcom G5 enheten också vara kompatibel för traditionell överföring till diasend® om patienten inte väljer att automatiskt integrera datan.
  3. Diasend meddelar också att deras mobilapp nu är tillgänglig i flertalet länder. Med appen diasend® Mobile kan patienter övervaka sin data från insulinpump, blodglukosmätare och CGM-mätare. All data som visas i mobilappen är också tillgänglig till de kliniker som använder diasend® om patienten önskar. Appen gör det också möjligt ladda upp data med vissa glukosmätare.

På EASD presenterades uppgrdatering av CGM, Dexcom G5.

1. Dexcom G5 Mobile är den första CGM produkten med direktkoppling till mobiltelefon.

2. G5 har glukosprecision med mätnoggrannhet över tid MARD (Mean Absolute Relative glucose Difference) 9%, all time low, och på dag 4 MARD 8% dvs i klass med de allra bästa egenglukosmätarna med precision bättre än plus minus 10%. G5 är godkänt för barn från 2 års ålder.

3. Glukosvärdet kan nu användas för att få underlag för att ta insulin - tidigare CE-märkning har enbart gällt godkännande för trend-analys av glukos.

 

Kontinuerlig glukosmätning har ansetts vara det största genombrottet inom typ 1 diabetesbehandlingen under de senaste 40 åren1

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

Press release i sammandrag

Dexcom G5® system för mobil kontinuerlig glukosmätning erhåller CE-märkning
– Dexcom meddelade idag att Dexcom G5® system för mobil kontinuerlig glukosmätning (CGM) har erhållit CE-märkning och kommer att finnas tillgängligt i ett flertal europeiska länder inom de kommande veckorna. Detta nya system introduceras på konferensen EASD (the European Association for the Study of Diabetes) 2015 i Stockholm.

Det nya systemet är det första CGM-systemet inom EU som kan kopplas till en mobiltelefon**, och indikationen är för vuxna och barn så unga som två år.

Systemet har en trådlös Bluetooth®-teknologi inbyggd i sändaren som låter glukosinformation presenteras direkt på en smartenhet (mobiltelefon eller surfplatta). Detta befriar användaren från att behöva bära en separat mottagare vilket är både behändigare och mer diskret.

Användare kan fortfarande använda systemets mottagarenhet som en alternativ display om de skulle vilja. Dexcom G5 Mobile CGM-system har även Share-teknologi som låter användaren välja upp till fem utvalda ”följare” som kan följa patientens glukosinformation på distans på sin egen smartenhet och erhålla varningsmeddelanden från nästan var som helst, vilket i sin tur möjliggör en utökad supportkrets - kommentar www.dagensdiabetes.se; avsett för flräldrar till barn.

Dessutom krävs inga bekräftande fingersticksblodprov inför behandlingsbeslut* vid användandet av det nya Dexcom G5 Mobile CGM-systemet. Den ökade bekvämligheten och kostnadsbesparingarna som följer när fingersticksblodprov inte längre behövs för att bekräfta CGM-värdena kommer göra detta integrerade behandlingssystem för diabetes än mer uppskattat. 

Dexcom G5 Mobile CGM-system har en högpresterande glukossensor som tillsammans med sändaren ger förbättrad rörelsefrihet och en flexibilitet att se och dela personliga glukosdata och trender. Datasäkerhet och sekretess säkras genom att en krypterad Bluetooth lågenergilänk och en autentiseringsprocess används.

Dexcom G5 Mobile CGM-system kommer med en 7-dagars sensor och erbjuder möjlighet att skräddarsy alarm för att ge patienter avancerade varningsmeddelanden för att hjälpa dem undvika farligt höga och låga glukosvärden.

Data från Dexcom G5 Mobile CGM-system kan integreras med DIASEND, en kommunikationsplattform som överför och integrerar CGM-data och ger retrospektiva rapporter som hjälper patienter och vårdgivare med diabetesbehandling.

Kontinuerlig glukosmätning har ansetts vara det största genombrottet inom diabetesbehandlingen under de senaste 40 åren1.

Det traditionella sättet att mäta glukos (blodsocker) har varit genom fingersticksblodprov. Med Dexcom G5 Mobile CGM-system behövs fingersticksblodprov enbart för att kalibrera CGM-mätningen. 

G5-systemet kan användas som guide vid beslut om behandling och om kost. CGM är viktigt eftersom det förutom att visa glukosnivåer även visar riktning och hastighet på glukosförändringarna samt även meddelar användaren när glukosnivån är för låg eller för hög.

*Om din glukosvarning och mätningar inte matchar dina symtom eller förväntningar ska du ta ett fingersticksblodprov. Minst två blodprov per dag krävs för kalibrering.
** För en komplett lista på kompatibla enheter besök
www.dexcom.com/compatibility

Referenser

  1. Clarke SF and Foster JR. A history of blood glucose meters and their role in self-monitoring of diabetes mellitus.
    Br J Biomed Sci. 2012;(3)2:83-93.
  2. Data and Statistics, World Health Organization Web site, Available at: http://www.euro.who.int/en/health-topics/noncommunicable-diseases/diabetes/data-and-statistics
  3. Hyperglycemia (High blood glucose). American Diabetes Association Web site. http://www.diabetes.org/living-with-diabetes/treatment-and-care/blood-glucose-control/hyperglycemia.html. Updated August 5, 2013. Accessed December 3, 2013.
  4. Hypoglycemia (Low blood glucose). American Diabetes Association Web site. http://www.diabetes.org/living-with-diabetes/treatment-and-care/blood-glucose-control/hypoglycemia-low-blood.html. Updated July 16, 2013. Accessed December 3, 2013.

Press release i sammandrag Diasend

Diasend AB fördjupar samarbete med Dexcom Inc. för att automatiskt integrera data från kontinuerliga glukosmätare (CGM) till diasend®. Nya app Diasend Mobile

Diasend meddelar idag att man kommer integrera CGM-data från Dexcom G5®1 Mobile till diasend®. De patienter som använder diasend® kommer ha möjligheten att automatiskt kombinera mobil CGM-data från Dexcom med insulinpumpar och aktivitetsdata. All data är säkert förvarad och lättillgänglig på ett ställe. Patienter kan dela sin data och på ett enkelt sätt ha kommunikation med sin vårdgivare.

  1. Detta öppnar för nya möjligheter för vården att enklare följa sina patienter och även kunna erbjuda ett bättre arbetsflöde på klinikerna. CGM-datan importeras till diasend® automatiskt utan kablar, vilket i sin tur sparar tid för både patient och vårdgivare.
  2. Den mobila CGM-datan kommer integreras via funktionen diasend® Connected Apps™ som lanserades 2014. Än så länge har den använts för synkronisering av aktivitetsdata från appar som Fitbit och Jawbone. Dexcom G5® Mobile är den första mobila CGM-lösningen som kommer bli integrerad i diasend®. Fler lösningar och fler kompatibla enheter är under utveckling. Liksom tidigare produkter från Dexcom kommer den nya Dexcom G5 enheten också vara kompatibel för traditionell överföring till diasend® om patienten inte väljer att automatiskt integrera datan.
  3. Diasend meddelar också att deras mobilapp nu är tillgänglig i flertalet länder. Med appen diasend® Mobile kan patienter övervaka sin data från insulinpump, blodglukosmätare och CGM-mätare. All data som visas i mobilappen är också tillgänglig till de kliniker som använder diasend® om patienten önskar. Appen gör det också möjligt ladda upp data med vissa glukosmätare.

På EASD presenterades uppgrdatering av CGM, Dexcom G5.

1. Dexcom G5 Mobile är den första CGM produkten med direktkoppling till mobiltelefon.

2. G5 har glukosprecision med mätnoggrannhet över tid MARD (Mean Absolute Relative glucose Difference) 9%, all time low, och på dag 4 MARD 8% dvs i klass med de allra bästa egenglukosmätarna med precision bättre än plus minus 10%. G5 är godkänt för barn från 2 års ålder.

3. Glukosvärdet kan nu användas för att få underlag för att ta insulin - tidigare CE-märkning har enbart gällt godkännande för trend-analys av glukos.

 

Kontinuerlig glukosmätning har ansetts vara det största genombrottet inom typ 1 diabetesbehandlingen under de senaste 40 åren1

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

Press release i sammandrag

Dexcom G5® system för mobil kontinuerlig glukosmätning erhåller CE-märkning
– Dexcom meddelade idag att Dexcom G5® system för mobil kontinuerlig glukosmätning (CGM) har erhållit CE-märkning och kommer att finnas tillgängligt i ett flertal europeiska länder inom de kommande veckorna. Detta nya system introduceras på konferensen EASD (the European Association for the Study of Diabetes) 2015 i Stockholm.

Det nya systemet är det första CGM-systemet inom EU som kan kopplas till en mobiltelefon**, och indikationen är för vuxna och barn så unga som två år.

Systemet har en trådlös Bluetooth®-teknologi inbyggd i sändaren som låter glukosinformation presenteras direkt på en smartenhet (mobiltelefon eller surfplatta). Detta befriar användaren från att behöva bära en separat mottagare vilket är både behändigare och mer diskret.

Användare kan fortfarande använda systemets mottagarenhet som en alternativ display om de skulle vilja. Dexcom G5 Mobile CGM-system har även Share-teknologi som låter användaren välja upp till fem utvalda ”följare” som kan följa patientens glukosinformation på distans på sin egen smartenhet och erhålla varningsmeddelanden från nästan var som helst, vilket i sin tur möjliggör en utökad supportkrets - kommentar www.dagensdiabetes.se; avsett för flräldrar till barn.

Dessutom krävs inga bekräftande fingersticksblodprov inför behandlingsbeslut* vid användandet av det nya Dexcom G5 Mobile CGM-systemet. Den ökade bekvämligheten och kostnadsbesparingarna som följer när fingersticksblodprov inte längre behövs för att bekräfta CGM-värdena kommer göra detta integrerade behandlingssystem för diabetes än mer uppskattat. 

Dexcom G5 Mobile CGM-system har en högpresterande glukossensor som tillsammans med sändaren ger förbättrad rörelsefrihet och en flexibilitet att se och dela personliga glukosdata och trender. Datasäkerhet och sekretess säkras genom att en krypterad Bluetooth lågenergilänk och en autentiseringsprocess används.

Dexcom G5 Mobile CGM-system kommer med en 7-dagars sensor och erbjuder möjlighet att skräddarsy alarm för att ge patienter avancerade varningsmeddelanden för att hjälpa dem undvika farligt höga och låga glukosvärden.

Data från Dexcom G5 Mobile CGM-system kan integreras med DIASEND, en kommunikationsplattform som överför och integrerar CGM-data och ger retrospektiva rapporter som hjälper patienter och vårdgivare med diabetesbehandling.

Kontinuerlig glukosmätning har ansetts vara det största genombrottet inom diabetesbehandlingen under de senaste 40 åren1.

Det traditionella sättet att mäta glukos (blodsocker) har varit genom fingersticksblodprov. Med Dexcom G5 Mobile CGM-system behövs fingersticksblodprov enbart för att kalibrera CGM-mätningen. 

G5-systemet kan användas som guide vid beslut om behandling och om kost. CGM är viktigt eftersom det förutom att visa glukosnivåer även visar riktning och hastighet på glukosförändringarna samt även meddelar användaren när glukosnivån är för låg eller för hög.

*Om din glukosvarning och mätningar inte matchar dina symtom eller förväntningar ska du ta ett fingersticksblodprov. Minst två blodprov per dag krävs för kalibrering.
** För en komplett lista på kompatibla enheter besök
www.dexcom.com/compatibility

Referenser

  1. Clarke SF and Foster JR. A history of blood glucose meters and their role in self-monitoring of diabetes mellitus.
    Br J Biomed Sci. 2012;(3)2:83-93.
  2. Data and Statistics, World Health Organization Web site, Available at: http://www.euro.who.int/en/health-topics/noncommunicable-diseases/diabetes/data-and-statistics
  3. Hyperglycemia (High blood glucose). American Diabetes Association Web site. http://www.diabetes.org/living-with-diabetes/treatment-and-care/blood-glucose-control/hyperglycemia.html. Updated August 5, 2013. Accessed December 3, 2013.
  4. Hypoglycemia (Low blood glucose). American Diabetes Association Web site. http://www.diabetes.org/living-with-diabetes/treatment-and-care/blood-glucose-control/hypoglycemia-low-blood.html. Updated July 16, 2013. Accessed December 3, 2013.

Press release i sammandrag Diasend

Diasend AB fördjupar samarbete med Dexcom Inc. för att automatiskt integrera data från kontinuerliga glukosmätare (CGM) till diasend®. Nya app Diasend Mobile

Diasend meddelar idag att man kommer integrera CGM-data från Dexcom G5®1 Mobile till diasend®. De patienter som använder diasend® kommer ha möjligheten att automatiskt kombinera mobil CGM-data från Dexcom med insulinpumpar och aktivitetsdata. All data är säkert förvarad och lättillgänglig på ett ställe. Patienter kan dela sin data och på ett enkelt sätt ha kommunikation med sin vårdgivare.

  1. Detta öppnar för nya möjligheter för vården att enklare följa sina patienter och även kunna erbjuda ett bättre arbetsflöde på klinikerna. CGM-datan importeras till diasend® automatiskt utan kablar, vilket i sin tur sparar tid för både patient och vårdgivare.
  2. Den mobila CGM-datan kommer integreras via funktionen diasend® Connected Apps™ som lanserades 2014. Än så länge har den använts för synkronisering av aktivitetsdata från appar som Fitbit och Jawbone. Dexcom G5® Mobile är den första mobila CGM-lösningen som kommer bli integrerad i diasend®. Fler lösningar och fler kompatibla enheter är under utveckling. Liksom tidigare produkter från Dexcom kommer den nya Dexcom G5 enheten också vara kompatibel för traditionell överföring till diasend® om patienten inte väljer att automatiskt integrera datan.
  3. Diasend meddelar också att deras mobilapp nu är tillgänglig i flertalet länder. Med appen diasend® Mobile kan patienter övervaka sin data från insulinpump, blodglukosmätare och CGM-mätare. All data som visas i mobilappen är också tillgänglig till de kliniker som använder diasend® om patienten önskar. Appen gör det också möjligt ladda upp data med vissa glukosmätare.
PRESSMEDDELANDE 2015-09-17
Okänslighet för insulin leder till typ 2-diabetes genom påverkan på många celler och organ i vår kropp. Nu har forskare vid Karolinska Institutet hittat en mekanism som förklarar hur insulinproducerande celler samtidigt kan vara både känsliga och okänsliga för insulin. Förhoppningen är att resultaten, som publiceras i vetenskapstidskriften Cell Reports, på sikt kan leda till nya behandlingsmetoder för typ 2-diabetes.
Insulin är livsviktigt då det reglerar vår blodsockerkoncentration genom att till exempel stimulera upptaget av socker till specifika organ som muskler och fett samt bromsa frisättningen av socker från levern. Individer med typ 2-diabetes är okänsliga för insulin. Detta leder till att kroppen försöker kompensera genom att producera mer insulin och även genom att öka antalet insulinproducerande celler.
För att kunna hitta nya behandlingsmetoder för diabetes är det viktigt att förstå exakt vad som sker i kroppen. Något som länge förbryllat forskare runtom i världen är att det kan förekomma såväl insulinokänslighet som insulinkänslighet i samma cell eller kroppsorgan. Några som särskilt intresserat sig för de insulinproducerande betacellerna är professor Per-Olof Berggrens forskargrupp vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet.

– Betacellen är beroende av insulin för sin normala funktion. Vid diabetes blir betacellerna okänsliga för insulin, säger docent Barbara Leibiger, knuten till gruppen och en av forskarna bakom den nu publicerade studien.

Forskarna har tidigare visat at betacellen har två receptorer med olika funktioner, insulinreceptor A och insulinreceptor B. I den aktuella studien visar de tillsammans med kollegor från Sydkorea att trots att insulinreceptor B vid diabetes är insulinokänslig när det gäller en specifik signalväg, så kan den under dessa betingelser istället aktivera en annan signalväg som leder till att betacellerna ökar i antal. Forskarna identifierade även reglersteget som är ansvarigt för förändringen, nämligen PI3K-C2α.

– Resultaten är viktiga eftersom de förklarar hur betacellen kan förändras från ett differentierat till ett proliferativt tillstånd, alltså att de insulinproducerande cellerna börjar dela sig och blir fler, säger docent Ingo Leibiger, som lett den aktuella studien tillsammans med Per-Olof Berggren.

Särskilt intressant menar forskarna att det är att betacellen uppvisar en selektiv insulinokänslighet och på så sätt kan aktivera andra insulinberoende signalvägar. Detta skulle något på sikt kan leda till nya behandlingsprinciper vid diabetessjukdom.

Studien har finansierats med stöd från Vetenskapsrådet, Familjen Erling-Perssons stiftelse, Novo Nordisk Fonden, Stichting af Jochnicks stiftelse, Diabetesförbundet, försäkringsbolaget Skandia, Diabetes Research and Wellness Foundation, Berth von Kantzows stiftelse, Karolinska Institutets strategiska forskningsprogram i diabetes, Europeiska forskningsrådet samt Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Publikation:  “PI3K-C2α Knockdown Results in Rerouting of Insulin Signaling and Pancreatic Beta Cell Proliferation”, Barbara Leibiger, Tilo Moede, Meike Paschen, Na-Oh Yunn, Jong Hoon Lim, Sung Ho Ryu, Teresa Pereira, Per-Olof Berggren, and Ingo B. Leibiger, Cell Reports, 6 October 2015 paper issue, online first 17 September 2015.
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt
 
 

Two large studies show a marked difference in cardiovascular outcomes

  • Note that this study was published as an abstract and presented at a conference. These data and conclusions should be considered to be preliminary until published in a peer-reviewed journal.
  • Women with diabetes have significantly greater risk of cardiovascular events than do men with diabetes.
  • The gender-driven "risk window" opens in the perimenopausal age for acute myocardial infarction, and in the postmenopausal age for ischemic stroke and heart failure.

STOCKHOLM EASD -- Two separate studies presented here found that compared with men women with diabetes face far higher risks of cardiovascular events beginning in middle age.

The first study -- presented during a poster session at this year's annual meeting of the European Association for the Study of Diabetes by Giuseppe Seghieri, MD, of Agenzia Regionale Sanità, in Italy -- included an analysis of more than three million Tuscany residents over the age of 16 (47% males).

Researchers found that overall, diabetic women had a higher diabetes-related excess risk of hospitalization for acute myocardial infarction (MI) than did men (hazard ratio 2.629, 95% CI 2.484-2.781 versus HR 1.963, 95% CI 1.877-2.053; P<0.05), but not for ischemic stroke (IS) or congestive heart failure (CHF).

The other study -- also presented during a poster session here -- was led by Xue Dong, at the Affiliated Zhongda Hospital of Southeast University, in Nanjing, China. He and his colleagues examined the relative risk of acute coronary syndrome in men and women with diabetes by analyzing data from nine case-control and 10 cohort studies comprising data for nearly 11 million people.

Dong and colleagues found that the pooled risk ratio of acute coronary syndrome associated with diabetes was 2.46 (95% CI 1.92-3.17) in women and 1.68 (95% CI 1.39-2.04) in men. And among patients with diabetes, women had a significantly greater risk of acute coronary syndrome than did men (pooled ratio of RR 1.38, 95% CI 1.25-1.52; P<0.001).

In Seghieri's study the risk for women compared with men varied by age groups, but the greatest disparity between women and men hospitalized for MI occurred from ages 45-54 (HR 5.827, 95% CI 4.299-7.720 versus HR 2.879, 95% CI 2.493-3.304; P<0.05). And from ages 55-64, women had an excess risk higher than did men for hospitalization for ischemic stroke (HR 4.139, 95% CI 3.594-4.745 versus HR 3.044, 95% CI 2.769-3.339; P<0.05) and for congestive heart failure (HR 6.828, 95% CI 5.683-8.156 versus HR 4.109, 95% CI 3.611-4.663; P<0.05).

"With respect to MI, diabetic women are more disadvantaged, compared to diabetic men, with a gender driven 'risk window' which mostly opens in the perimenopausal age," wrote the authors. "All this prompts attention to a timely, gender oriented, prevention of cardiovascular events in people with diabetes."

The retrospective study used data from 2005 to 2012, according to the authors, who mined and linked three datasets in Italy to form their cohort. Diabetes was determined based on ICD-9 codes or by presence in a regional diabetes registry. Previous research has documented the higher risk that diabetic women face, but the authors noted that little research has been done on if and how that risk changes with age.

In an interview with MedPage Today, Seghieri said that the next step is to examine why this sex-specific risk remains and to look for other factors responsible that weren't included in the study. He added that there are several theories as to why women would have a higher risk than men.

"It's possible that they are undertreated," he said. And it may be that women come to treatment later in life, he said, or that healthcare professionals may have focused on men with diabetes first. "But there is no clear reason yet," he said.

Acute Coronary Syndrome

In the second analysis by Dong, there were nearly 107,000 fatal and nonfatal acute coronary syndrome events. Five of the studies were conducted in North America, seven in Europe, and six in Asia. Authors searched databases for relevant studies from 1966 to 2014, and to be included, studies had to report sex-specific estimates of the relative risk, hazard ratio, or odds ratio associated with diabetes and acute coronary syndrome.

In a press release, the authors said that there should be a focus on treating diabetes in female patients. "We should avoid sexual prejudice in cardiovascular disease, take all necessary steps to diagnose it early, and control risk factors comprehensively to guarantee the most suitable treatments and best possible outcomes in female patients," they wrote.

Primary Source

Poor Glycemic Control Boosts Dementia Risk

HbA1c over 10% meant 50% greater risk of dementia

 
  • Note that this study was published as an abstract and presented at a conference. These data and conclusions should be considered to be preliminary until published in a peer-reviewed journal.
  • Note that this large population-based study found an association between higher hemoglobin A1C level and risk of dementia.
 

STOCKHOLM EASD – A study that reviewed outcomes in more than 350,000 individuals found an association between poor glycemic control and development of dementia, researchers said here.

After adjusted for myriad confounders, people with uncontrolled HbA1c (defined as greater than DCCT 10%) had a 23% greater risk of developing dementia than people with an HbA1c of less than 6%, said Aidin Rawshani, MD, of the National Diabetes Register and Institute of Medicine, Gothenburg, Sweden.

In his presentation at the annual meeting of the European Association for the Study of Diabetes, Rawshani reported that his results came from the study of the heath records of 353,214 individuals with a mean follow-up of 4.8 years, translating to 1.7 million person-years.

Of the total cohort, 13,159 were diagnosed with some form of dementia – the most frequent being an unknown diagnosis. About 3,499 patients were diagnosed with Alzheimer's disease; 3,377 had vascular dementia.

"Higher HbA1c levels are associated with an increased risk of dementia among persons with type 2 diabetes," Rawshani said during his talk.

He said that one finding of his study was that a diagnosis of dementia carried with it a poor prognosis. About 60% of the patients who were diagnosed with dementia had died within 10 years, he said. That compared with a mortality of 30% of patients who were not diagnosed with dementia.

The risk of dementia when compared with various HbA1c levels followed a J-shaped curve. With HbA1c of less than DCCT 6% = 52 mmol/mol as the reference, Rawshani reported comparative risks for higher HbA1c categories: HbA1c expressed in DCCT-HbA1c,

  • 6%-7%: 14% reduced dementia risk (P<0.001)
  • 7%-8%: 21% reduced risk (P<0.001)
  • 8%-9%: 10% reduced risk (P=0.002)
  • 9%-10%: 3% reduced risk (P=0.558)
  • Greater than 10%: 23% increased risk [hazard ratio 1.23, 95% CI 1.11-1.35, P<0.001)

The researchers identified all patients with type 2 diabetes and no known hospitalization for dementia who were registered in the Swedish National Diabetes Registry from 2003 through 2012. These patients were followed up until hospital admission for dementia, death, or end of follow-up on Dec. 31, 2012. Computer modeling was used to calculate the link between HbA1c, and dementia, which also adjusted for variables including age, sex, duration of diabetes, marital status, income, education, smoking status, systolic blood pressure, body mass index, estimated kidney function, statins, levels of urine in protein, type of diabetes medication, atrial fibrillation, stroke, and blood pressure medications.

Previous stroke in these patients made them 40% more likely to develop dementia than those without stroke, Rawshani said.

"The positive association between HbA1c and risk of dementia in fairly young patients with type 2 diabetes indicates a potential for prevention of dementia with improved blood sugar control," he said.

 

 

From the podium, Forouhi had asked whether the researchers had assessed alcohol consumption in their extensive list of confounders, but the research did not include that information. "I think alcohol intake is an important confounder because we know there is an association between alcohol intake and dementia risk."

In the study, Rawshani said that older patients – those about 67 and 68 years old – appeared to have better glycemic control. Those with the highest HbA1c were about 64 years old. About 54%-55% of the patients with good glycemic control were men; about 60% of the patients with poor control were men. Patients at the ends of the HbA1c spectrum had been diagnosed the shorted period of time – 4.22 years for the lowest mean HbA1c; 5.5 years for those with the highest mean levels. Patients with levels between 7% and 10% had been diagnosed for 8-9 years.

 

 

Nasal powder may be simpler option than injection, especially for teachers, para-medicals and relatives

The devices are single-use and are designed to shoot a dry powder up the nose in rescue situations. In the study, 16 caregivers were paired with a diabetes patient, who taught the caregivers how to use either a needle with glucagon and powder or glucagon nasal powder.

One week later, caregivers were asked to treat a manikin. Fifteen of the 16 caregivers successfully administered a full dose with the nasal device, compared to only eight of 16 with injection rescues, said author Jean-François Yale, MD, at McGill University in Canada, who presented the findings during a poster session here at the 51st annual meeting of the European Association for the Study of Diabetes.

Video Conference Reporter: See all our exclusive videos from EASD 2015

A separate group tested 15 volunteers, who were not associated with anybody who had diabetes and were not trained, but were shown the devices prior to the simulation. Only three of the participants in the volunteer group injected any glucagon with the needle, and none gave a full dose. In comparison, 14 of 15 volunteers injected a full dose with the glucagon nasal powder device.

Joel Zonszein, MD, of the Albert Einstein College of Medicine in New York who was not associated with this study, said that in the study, even with training, many still failed to inject glucagon, "which is what we see in clinical practice."

He added that the nasal powder seems easier to administer. "There were no clinical outcomes, however," he said. "But we certainly need better, easier, and less expensive devices to better treat hypoglycemia."

Previous research -- reported at the American Diabetes Association's annual meeting earlier this year -- showed that the device was safe and effective in children and teens. A spokesperson for Locemia Solutions, which makes the device, said these new results follow data from a phase III trial earlier this year, that showed that the powder was as effective as reversing hypoglycemia in adults as injected glucagon.

"We know hypoglycemia is a very problematic aspect of diabetes care -- it's very stressful for diabetics," said Yale in an interview with MedPage Today. "The results from the injections were frightening. In only 50% of cases were they able to give any glucagon with injection, and in only 12% did they give the full dose."

Two caregivers and one volunteer in the study injected insulin after getting confused by the similar forms of the glucagon rescue kit and the insulin vial and needle. The simulation included sound effects and distraction in an attempt to mimic the sense of emergency that can accompany episodes of severe hypoglycemia. The manikin had a backpack on, and participants were told to find the rescue kit -- with either the needle or the nasal device -- and to administer as quickly as possible. The backpack also contained a diabetes supply pouch with a glucometer and strips, alcohol swabs, lancing device, insulin syringe, and a vial of insulin.

The two participants who did not succeed in administering a full dose of glucagon with the nasal device failed to fully depress the plunger. Both of them also failed to inject a full dose. Failures of the acquaintances to inject a full dose included a bent needle and injection of diluent only. One participant refused to inject and another injected with an empty syringe.

From www.medpagetoday.com

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

 

 

In pregnancy, pesticides may be a trigger for gestational diabetes

This article is a collaboration between MedPage Today® and:

  • Medpage Today Action Points
  • Note that this study was published as an abstract and presented at a conference. These data and conclusions should be considered to be preliminary until published in a peer-reviewed journal.
  • A large meta-analysis demonstrates a link between exposure to pesticides and the later development of diabetes.
  • Other data suggest that exposure to pesticides during pregnancy may be associated with an increased risk of gestational diabetes.
 

STOCKHOLM -- New studies, including a meta-analysis, appear to show that there is a link between exposure to pesticides and the later development of diabetes, researchers reported here.

Among the papers included in the poster presentation was a meta-analysis of 13 studies focusing on just type 2 diabetes which found that people exposed to pesticides such as DDT were 61% more likely to develop type 2 diabetes [OR 1.61 (95% CI 1.37-1.88), P<0.0001)], said Fotini Kavvoura, MD, PhD, clinical lecturer in diabetes and endocrinology at Oxford University, England.

Even in a wider look at findings from all 22 papers included in the literature review, which included data from persons with confirmed or presumed type 2 diabetes, the risk of developing type 2 diabetes was still significantly higher by about 58% (P<0.0001), she said at her poster presentation at the annual meeting of the European Association for the Study of Diabetes.

"The pathophysiological mechanisms underlying this association need to be further assessed experimentally," she said. "Guidelines on the use of pesticides should reflect the current evidence on the risk of diabetes."

The review was an update of the one commissioned by European Food Safety Authority, which was published in 2013. The study presented in the conference included all studies ever published on the topic until May 2015. Kavvoura told MedPage Today that the research included more than 80,000 people in studies that were produced from 2006 through May 2015, and mainly included older adults, the typical population for type 2 diabetes, and who had experienced exposure to pesticides.

"These pesticides are generally banned now in Europe and elsewhere," Kavvoura said, "but they tend to stay in the body in the liver, the pancreas, and in muscles."

"How diabetes develops is considered to be an interplay between genetic and environmental factors," she explained. "Emerging evidence suggests that environmental contaminants -- including pesticides -- may play an important role in the pathogenesis of diabetes."

In another study, researchers suggested that exposure to pesticides during pregnancy may be associated with an increased risk of gestational diabetes.

Leda Chatzi, MD, PhD, assistant professor of epidemiology and nutrition at the University of Crete, Heraklion, Greece, reported that women exposed to pesticides appear to have a four-fold increased risk of gestational diabetes.

In a press release prepared by the EASD staff, the authors said, "These findings suggest that women with high polychlorinated biphenyls (PCBs) levels in early pregnancy had higher risk for gestational diabetes. Further studies are needed to replicate these results and to evaluate potential biological mechanisms underlying the observed associations.

"As countries around the world deal with an increasing prevalence of gestational diabetes, the findings are important from a public health perspective as knowledge of environmental risk factors could help to reverse this trend."

"Our future research in this cohort will examine whether prenatal exposure to pesticides is associated with alterations in glucose metabolism and diabetes development of the offspring in early childhood."

 

The study was published as an abstract, but the poster was not presented due to a travel-related accident to a co-author.

The research suggests that a 10-fold increased exposure to organic pollutants in early pregnancy is associated with a 4.4 times increased risk of a pregnant woman developing gestational diabetes, Chatzi reported.

Persistent organic pollutants are a group of diverse substances, including PCBs and organochlorine pesticides that are resistant to biodegradation and present almost everywhere in the environment, she noted. "Exposure to endocrine disrupting chemicals such as persistent organic pollutants have been linked to diabetes and metabolic disturbances in epidemiological and animal studies," the researchers reported.

The researchers accessed the Rhea pregnancy cohort in Crete which prospectively examines a population-based sample of pregnant women and their children. Female residents who became pregnant during a period of one year starting in February 2007 were contacted and asked to participate in the study. The first contact was made at the time of the first comprehensive ultrasound and several contacts followed.

The researchers identified 68 women who developed gestational diabetes and calculated that women with more advanced exposure to the pesticides had a higher risk of gestational diabetes.

In commenting on the findings, Bo Ahren, MD, professor of medicine at the University of Lund in Sweden, told MedPage Today, "There are a number of possible biological mechanism that might be at play in these observations.

"Pesticides may be toxic to T-cells which are important in glycemic control," he said. He also suggested that pesticides might have an impact on insulin resistance.

"These are hypotheses that need to be tested," he said.

From www.pedpage.com

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

EASD Stockholm 2015 dag 4

Sista dagen, lite kortare program. Alla är fortfarande lite omtumlade efter gårdagens stora nyhet om minskad kardiovaskulär dödlighet i EMPA-REG-studien. Även om företaget flaggat för att effekten fanns var det nog ingen som hade räknat med 35 % minskad totalmortalitet efter tre års uppföljning!

Idag börjar vi med Michael Berger debate. Michael Berger, död 2002 och tidigare EASD-president, var känd för att vara emot väldigt mycket, bl. a. behandling med metformin utom i enstaka undantagsfall. Dagens tema: Do we need fixed combinations of GLP-agonists and insulin?

Ja på frågan svarar Stephen Gough från Oxford och nej svarar professor Czupryniak från Warszawa, Polen. I realiteten gäller debatten iDegLira (Xultophy) eftersom det är det är den enda fasta kombinationen på marknaden. Stephen Gough är också huvudprövare för DUAL-programmet där iDegLira prövas. Viktigaste argumenten för är 1. Enklare för patienten vilket betyder bättre följsamhet. 2. Den viktuppgång man ser med enbart insulin undviks. 3. Gastrointestinala biverkningar färre eftersom upptitrering av liraglutid sker långsammare 4. Bättre HbA1c än med enbart insulin i DUAL-I-studien. Professor Czupryniak började med att säga att han från början trodde att han skulle vara överens med Stephen Gough men att han med ökande kunskap blev alltmer kritisk. Klassiskt knep inom retoriken. Främsta invändningar 1. GLP-analoger har sin plats tidigare i behandlingen av diabetes typ 2. Det är mer logiskt att börja med GLP1-analog och lägga till insulin långt senare, ungefär som Ralph de Fronzo föreslog i gårdagens debatt om kombinationsbehandling. 2. Behandlingen är dyr. Skillnader i HbA1c över tid på 4-8 mmol/mol i DUAL-programmet kostar dubbelt så mycket som om man kombinerar liraglutid med ett billigare insulin. 3. Svårighet att individualisera, ökar du ena komponenten ökar också den andra.

Jag överlämnar med varm hand argumenten till Diabetolognytts läsare att själva ta ställning till, avstår idag från egna pekpinnar!

 

Lite andra områden som jag ännu inte hunnit skriva om.

Devices changing treatment paradigm.

Closed-loop igen. Jag vill inte vara tjatig men påminner bara om att alla formella krav för att marknadsföra closed-loop system är uppfyllda. När tiden är mogen, och det är den snart, kommer en stor del av våra typ1-patienter att vilja ha denna behandling.

Hans de Vries från Amsterdam redovisade en crossover-studie av closed-loop kopplad från kvällsmål till frukost jämfört med vanlig pumpbehandling + CGM. Studietid två månader med två veckors wash-out. Systemet använder Dexcom CGM och Spirit-Combo-pump med mobiltelefon som algoritmhållare. Anledningen till att systemet inte var kopplat hela dygnet var oro över säkerhet i samband med bilkörning och arbete. Enkelt uttryckt gav closed-loop färre hypoglykemier och lägre HbA1c. Det verkar nu vara mest säkerhetsfrågor som återstår att lösa. En säkerhetsfråga som kom upp under ATTD-mötet i Paris tidigare i år var frågan om möjlighet för utomstående att hacka in sig på signalen och ”fjärrstyra” systemet. Klart tekniskt möjligt om inte kommunikationen är tillräckligt skyddad. Nya möjligheter för hemliga agenter på ont uppdrag.

 

Lowering lipids in diabetes

Måste skriva lite om den nya läkemedelsgruppen monoklonala antikroppar mot PCSK9, vad PCSK9 betyder kan ni läsa om i rapporten dag 0. Sanofi har alirocumab (handelsnamn Praluent) och Amgen har evolocumab (handelsnamn Repatha). Injiceras varannan vecka. Med dessa medel kan man uppenbarligen få en dramatisk reduktion av LDL-C och vi lär höra mycket om den behandlingen den närmsta tiden. Båda företagen är med på sessionen, Sanofi med en presentation, Amgen med två. Fokus för alla framställningar var att patienter med diabetes har samma goda effekt på LDL-C som personer utan diabetes utan att ha fler biverkningar. Båda företagen gör förstås cardiovascular outcome-studier, synd bara att man hinner bli pensionär innan de är klara. Myalgi och huvudvärk verkar vara vanligaste biverkan.

 

EASD avslutar med några företagsorienterade sessioner. TECOS, outcome-studien för sitagliptin (Januvia) som presenterades i juni på ADA gav lite ytterligare analyser och underströk att TECOS inte visade någon som helst riskökning för hjärtsvikt, något som man sett i SAVOR-TIMI och EXAMINE.

Titeln ”update on ketoacidosis with SGLT2 inhibitors” verkade lovande men professor Ann Peters från USA gav oss inte så mycket nytt, framförallt inga siffror på hur många fall som rapporterats om ketoacidos hos patienter med diagnosen diabetes typ 2. Hon redovisade ett eget fall, en patient med diabetes typ 1, som efter ett års mycket framgångsrik behandling med canagliflozin (Invokana) fick pneumoni, minskade sina insulindoser och fick ketoacidos. Mekanismen antagligen precis densamma som vid ketoacidos av LCHF-kost; perifert mindre mängd glukos med åtföljande lägre insulindoser och underinsulinisering av levern. Den glukagonhöjning man ser har säkert också betydelse. I en studie av canagliflozin vid diabetes typ 1 fick 7 av 117 patienter ketoacidos. Det är för mig en helt oacceptabel förekomst även om man säger att det alltid fanns utlösande orsak i form av infektion etc. Ann Peters gav oss handfasta råd om hur vi ska göra om vi behandlar utanför indikation till typ 1-patienter. 1. Aldrig till o-följsamma 2. Alltid ketonmätare 3. Stoppa behandlingen om blodketoner > 0.6 mmol/L. Min egen reflektion om ketoacidos hos patienter med diagnosen diabetes typ 2: Min förmodan är att många av dem har diabetes typ 1. Vi har ett aktuellt fall i Malmö där måltidsinsulin sattes ut och Forxiga in hos en kvinna född 1925 där positiva GAD-antikroppar fanns i journalen. Hon fick allvarlig ketoacidos. Apropå GAD-antikroppar, jag har efter kontakter med kollegor ute i landet förstått att det som för mig är en självklarhet, att man tar GAD-antikroppar hos alla med debuterande diabetes, inte är lika självklart för alla. OK att man inte tycker det är så viktigt med rätt diagnos men då säger jag att det kommer att bli viktigt om fler patienter ska behandlas med SGLT2-blockare. Kommer fler patienter att behandlas med SGLT2-blockare? Kommer solen att gå upp i morgon? För min personliga del skulle jag aldrig våga sätta in SGLT2-hämmare på en patient med insulinbehandling utan att veta vilken diagnos patienten har.

 

Dags att runda av, frågan om vad som var det viktigaste på EASD i år är ovanligt lätt att besvara. EMPA-REG var en total överraskning och innebär ett paradigmskifte. Äntligen en glukossänkare som har en direkt effekt på kardiovaskulär död hos patienter med diabetes typ 2 och kardiovaskulär sjukdom. Så nu kan vi åka hem och rädda ännu flera liv!

 

Anders Frid, SUS

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

EASD Stockholm dag 3

Har inte dragit statistiken än, här kommer den. Knappt 17 000 deltagare, den siffran har legat oförändrad de senaste åren. 48 sessioner med 264 muntliga presentationer och 123 postersessioner med 945 arbeten, 1209 abstracts totalt alltså. 35 symposier med tillsammans 95 föreläsningar. Till det kommer fem prisföreläsningar. Av detta refererar jag mindre än en hundradel så ni får ta det för vad det är, ett synnerligen självsvåldigt urval.

Till dagens program. Till de fasta inventarierna på EASD hör numera pro-con-debatter. Ibland blir det spännande och ibland lite konstlat. Konceptet bygger på att debattörerna verkligen brinner för sin åsikt och ur den synpunkten är dagen debattörer rena skogsbranden! Morgonens debatt:

 

Do we need triple and quadruple therapies?

Ralph de Fronzo ska svara ja och Thomas Pieber från Österrike nej. Mycket spännande diskussion men fördes från helt olika utgångspunkter. Låt mig dra en allmän bakgrund först: Det finns bara en studie som följer diabetes typ 2 från debut och visar effekt på komplikationer av bättre glykemisk kontroll, UKPDS. Sen finns det tre studier som visar att förbättring av glykemisk kontroll hos patienter med långvarigt högt HbA1c inte förbättrar överlevnad. Dock fick man även i dessa studier effekt på mikrovaskulära komplikationer. Thomas Pieber sköt in sig på dessa tre senare studier och då är det lätt att säga att glukossänkning med trippelbehandling inte har någon effekt. Då måste man förstås också ignorera effekten på synnedsättning, dialys och smärtsam neuropati, det är bara kardiovaskulär sjukdom och död som räknas. Ralph de Fronzo driver just nu en studie med trippelbehandling från debut, behandlingen är metformin, pioglitazon och GLP1-analog. Kontrollgruppen behandlas enligt ADA/EASD-algoritmen. Han redovisade treårsdata och kunde visa bättre HbA1c med ökande skillnad över tiden, sex kilo viktskillnad och bättre insulinkänslighet. På direkt fråga sa han att gärna hade lagt till SGLT2-blockare från början om det funnits när studien startade. Den förbättrade glukoskontrollen kommer sedan att ge färre mikrovaskulära komplikationer, det har UKPDS och många andra studier visat, efteruppföljning av UKPDS visar ju också en positiv effekt på kardiovaskulär sjukdom.

Så vem vann? För mig var det spel mot ett mål. Ralph de Fronzo´s princip: Sänk HbA1c en gång, vid debuten, och håll det sedan nere och för det krävs behandling med olika läkemedel som var för sig angriper olika grundläggande störningar vid diabetes typ 2. SU har ingen plats i detta, insulin enbart som substitionsbehandling om/när betacellfunktionen blir för låg. En förhoppning är att tidig behandling också ska kunna bevara betacellsfunktion men det är ännu obevisat. Handuppräckning i salen visade också att betydligt fler tror på Ralph de Fronzo än Thomas Pieber. Positivt om ni frågar mig.

 

Låt mig skjuta in en liten personlig reflektion. Årets möte är det första där man inte får penna och papper i konferenspåsen, det är ett misstag, analoga anteckningar är överlägsna digitala! Sen en annan sak. Det var flera möten sedan man slutade med den stora abstract-katalogen på papper. Finns nu alltså i din dator eller platta. Jag förstår att man tänker på de stackars simmande isbjörnarna men alldeles nyss hände följande: Jag loggar in på virtualeasd.org och klickar på det abstract jag vill läsa. Inget händer. Försöker igen. Och igen. Sidan går inte att öppna. Jag är inte på minsta sätt teknikfientlig men jag minns inte att det någonsin hände tidigare att papperskatalogen inte gick att öppna!

 

Över till ett av de stora prisen

50th Minkowski lecture av Matthias Blüher från Leipzig.

Titel: Size, sites and cytes: importance of adipose tissue in diabetes and beyond.

Och nu dyker de upp igen, MHO och MUHO! Alltså Metabolically Healthy Obese och Metabolically Unhealthy Obese. För att kunna studera fettväv från människor har han etablerat ett samarbete med kirurger som tar fettbiopsier i op-salarna och etablerat en ”adipose tissue bank”. Begreppet fett bankkonto får en helt ny innebörd. Med uttag från denna bank och ett stort arbete med att söka efter personer som är antingen MHO eller MUHO kan han presentera sitt tankebygge över vad som karakteriserar det ena eller andra. Ur en grupp individer med BMI 35-40 kunde han hitta en grupp med helt normal insulinkänslighet och normal glukosomsättning, IS, och en grupp med nedsatt insulinkänslighet och förhöjt blodglukos, IR. Det är här size, site and cytes kommer in. Size: IS har mindre storlek på adipocyter än IR. Site: IR har mer fett visceralt och i andra organ inkl. lever. Cytes: IR har fler makrofager i sitt fett och man har påvisat foam cells, alltså samma celler som man återfinner i atherosklerotiska plack i kärlen. Den viktiga frågan hur man hamnar i endera gruppen tog han inte alls upp men det hörde vi från Hans Ulrich Häring i Claude Bernard-föreläsningen i tisdags. Fysisk aktivitet kan modifiera fettfördelningen utom då hos de 20 % som är exercise-non-responders. Skulle man enkelt kunna bestämma om man är MHO eller MUHO genom ultraljudsmätning av fettinnehållet i levern? Verkar för enkelt, då skulle han väl ha föreslagit det.

 

EMP-REG OUTCOME study

Nu får andra sessioner ursäkta, eftermiddagens stora händelse är presentationen av EMPA-REG så nu handlar resten av rapporten om den. Bakgrunden är det dekret som gick ut från FDA 2008 som i korthet går ut på att alla nya läkemedel för att sänka blodglukos måste visa kardiovaskulär säkerhet. Ett antal sådana studier har redan publicerats, ni känner dem redan, det är SAVOR-TIMI53, EXAMINE och TECOS för DPPIV-hämmare och ELIXA för lixisenatide (ej publicerat). Alla dessa hade styrka nog att kunna visa superiority, alltså färre kardiovaskulära händelser jämfört placebo men ingen av de ovan nämnda har kunnat visa det. Många fler studier är på gång och först ut av SGLT2-blockarna är EMPA-REG för empagliflozin (Jardiance). Motsvarande studier för dapagliflozin (Forxiga) är DECLARE-TIMI58 och för canagliflozin (Invokana) CANVAS. Dessa dröjer dock flera år. Men nu gäller det alltså empagliflozin. Företaget, Boehringer Ingelheim, har redan i pressmeddelande sagt att studien har uppnått superiority så förväntan är nu hög på att få se detaljerna.

 

Flämtningar, rop och spontana applåder

Hördes i den fullpackade salen när siffrorna för kardiovaskulär död och totalmortalitet rullades ut men vi tar det från början. 7020 patienter med diabetes typ 2 och etablerad hjärt-kärlsjukdom randomiserades till 10 mg empagliflozin, 25 mg empa eller placebo. Patienterna hade stabil glukossänkande medicinering sista 12 veckorna och HbA1c 7-10 % (53-86 mmol/mol). 72 % män. 75 % stod på metformin, 48 % hade insulin. eGFR skulle vara mer än 30 ml/min, 25 % hade eGFR under 60. 80 % hade ACE-h/ARB, 78 % statin, 83 % ASA. Medeluppföljningstid 3.1 år. I fortsättningen slår vi ihop siffrorna för 10 och 25 mg eftersom resultaten var praktiskt taget lika.

Primärhypotesen var en komposit endpoint av hjärtinfarkt, stroke och kardiovaskulär död. Redan när den kurvan kom upp hördes applåder, riskreduktionen var nämligen 14 %, klart statistiskt signifikant. Det skulle bli bättre. När kurvan för kardiovaskulär död kom upp visade den häpnadsväckande 38 % riskreduktion och motsvarande siffra för totalmortalitet var lika sensationella 35 %. När vi inte trodde det kunde bli bättre kryddade man med 35 % lägre risk för inläggning på sjukhus på grund av hjärtsvikt! Slående var också att skillnaderna fanns redan efter tre månader. Biverkningarna var de vanliga, lite fler genitala infektioner, ingen ketoacidos, inga frakturer. Är detta för bra för att vara sant? Det är numera regel att en oberoende kommentator kritiskt ska granska nya studier. Jag var lite orolig att Hertzel Gerstein i sin granskning skulle ha funnit några avgörande svagheter men den oron hade jag inget fog för. Han började med att konstatera att såvitt han kunde bedöma hade studien planerats, utförts och utvärderats på bästa möjliga sätt. Resultaten stämmer. Han fortsatte med ett brandtal om vikten av att vi faktiskt gör prospektiva, randomiserade och kontrollerade studier och inte tror för mycket på metaanalyser och epidemiologi. Där var han tydlig ”epidemiological studies will always be confounded!”. Hear, hear. Lite oklarheter finns dock. Resultaten i den tredelade huvudhypotesen spretar åt olika håll. Det är helt klart att mortaliteten drog resultatet, minskningen av antal hjärtinfarkter var faktiskt inte statistiskt signifikant och antalet stroke gick åt andra hållet med 18 % riskökning, ej heller signifikant. Han drar slutsatsen att vi i fortsättningen ska välja en endpoint och sluta med kompositer.

Så vad kan orsaken vara? Inte glukossänkningen som var 0.4 % (2-3 mmol/mol), alldeles för lite. Inte blodtryckseffekten som var den förväntade c:a 4 mm Hg systoliskt. Då borde vi också sett effekt på antalet stroke. Inte viktminskningen som också var den förväntade, c:a 3-4 kg. Dr Gerstein framkastar att det antingen är den diuretiska effekten enbart eller i kombination med alla andra faktorer. Här dyker en hädisk tanke upp i huvudet. Vad händer om vi ger 40 mg Impugan eller placebo till 7000 patienter med etablerad kardiovaskulär sjukdom? Nej bort det, nu ska vi inte störa festen! Nu har för första gången en glukossänkande behandling också visat sig ha en dramatisk effekt på kardiovaskulär död och hjärtsvikt. Det måste vara en milstolpe och jag var där när det hände!

 

Dagar som denna älskar jag att vara diabetolog, i morgon kommer sista rapporten.

Anders Frid, SUS

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

EASD Stockholm 2015 dag 2

Välkommen åter till Älvsjö, nu blir det maratondag! Programmet sträcker sig från 09.00 till 19.15 med många intressanta symposier sist på dagen. Får väl se om batterierna hos dator och datorhusse håller så länge! Programmet går ut hårt med sex parallella symposier där man skulle vilja besöka samtliga men jag väljer

EASD/ESC Syposium: Lessons learned from glucose lowering trials.

Ordförande: Lars Rydén, Sverige

Stefano del Prato från Pisa går ut först med titeln Do targets matter? Han kallar oss för ”the UKPDS generation” och visst är det så. Jag var med när Robert Turner presenterade UKPDS i Barcelona 1998 och det var första gången jag skrev direkt online till Diabetolognytt! Som en direkt följd av UKPDS startade de stora interventionsstudierna ACCORD, ADVANCE och VADT, alla med syftet att visa effekt av glukossänkning på kardiovaskulära händelser och mortalitet hos patienter med lång diabetesduration, högt HbA1c och kardiovaskulära riskfaktorer. Den välkända avsaknaden av påverkan på mortalitet kallar del Prato ”effect of delayed intervention.” Underförstått: UKPDS visar vikten av bra behandling från början, interventionsstudierna visar effekten av glukosminnet (glucose legacy, metabolic memory). Nu visar ju faktiskt ändå uppföljning 5.6 år efter VADT en 17 %-ig riskminskning för hjärtinfarkt i interventionsgruppen men ingen skillnad i mortalitet. Han berörde också hypoglykemi som riskfaktor, dock mer om det nedan.

Craig Currie är en epidemiolog från Cardiff som har en tendens att uttrycka sig kategoriskt om epidemiologiska data. Låt mig påminna om att epidemiologiska studier är hypotesgenererande, ej bevis. En åhörare påpekade det också i diskussionen ”you should not use causal language and I think you did”. Craig hade titeln: Do strategies matter? Och han radade upp ett antal associationer. Precis som från NDR och andra register finns i UK ett v-format samband mellan HbA1c och död där lägsta risken ligger vid c:a 58 mmol/mol. Sen drar han slutsatsen att det är den nivån vi ska sikta på i vår behandling vilket inte är riktigt samma sak. Han vill förklara överrisken vid högt HbA1c med non-adherence och vid lågt HbA1c hypoglykemier. Currie tycker sig också finna en klar association mellan hypoglykemier och död men sambandet är inte alls klart i ACCORD, lite starkare i VADT och starkast i ADVANCE. Inte klockrent alltså. Currie finner också mycket stöd i sina register för att metformin är bra och SU är dåligt när det gäller kardiovaskulär mortalitet. Må dä. Riktigt kategorisk är han om insulin där han ser en tydlig koppling mellan insulinbehandling och död och avråder i princip från insulin annat än i mycket låga doser. Sa jag att Currie är epidemiolog och inte läkare?

Darren McGuire skulle sedan knyta ihop säcken med att svara på frågan Lessons learned? Det blev en genomgång av vad vi lärt oss från outcome-studier och det mesta kan ni redan. Värt att notera att den gamla Proactive-studien med pioglitazon står sig bra som säkerhetsstudie och visar att pioglitazon uppfyller även dagens högt ställda krav på kardiovaskulär säkerhet. Alla vet att SAVOR-TIMI, EXAMINE och TECOS visar att DPPIV-hämmare inte ökar risk för hjärtinfarkt och död, åtminstone inte på kort sikt. Frågan om hjärtsvikt kvarstår ändå som ett litet orosmoln, mer data behövs där. ELIXA-studien har ju nu också visat kardiovaskulär säkerhet för lixisenatide (Lyxumia), ännu inte publicerat. Alla på podiet väntar sedan med spänning på siffrorna från EMPA-REG, den första outcome-studien på SGLT2-blockare, kommer i morgon!

I allt en gedigen genomgång, jag saknade bara den sammanfattande slutklämmen att alla data talar för att vi ska ge bra behandling tidigt, förhindra att HbA1c stiger, att vi ska undvika hypoglykemier och att moderna glukossänkare är kardiovaskulärt säkra.

 

Growing experience with GLP-1 receptor agonists.

Mycket GLP1 i år också. Marcus Lind från Sverige redovisade en studie där liraglutide 1.8 mg lades till basal-bolus-behandling med insulin hos patienter med diabetes typ 2. Placebokontrollerat. HbA1c kunde då förbättras, insulindos reduceras och vikt i genomsnitt minskas utan någon skillnad i hypoglykemier. Allt jämfört med placebogruppen. Låter bra, saknade bara redovisning av GAD-antikroppar, en del patienter kan ha haft diabetes typ 1.

Michael Nauck har jämfört Liraglutid (Victoza) 1.8 mg en gång dagligen mot Lixisenatid (Lyxumia) 20 µg en gång dagligen som tillägg till metformin i en 26-veckorsstudie. 404 patienter randomiserades. Lira kunde reducera HbA1c mer än lixi i genomsnitt med 0.6%, statistiskt signifikant. Fasteglukos signifikant lägre med lira. Båda grupperna gick ner c:a 4 kg i vikt. 9-punkts glukosprofiler utföll till lira´s fördel utom efter den måltid då lixi givits. Inte så förvånande resultat, lixisenatid har effekt c:a 3 timmar, lira betydligt längre.

Johan Jendle, Karlstad, Sverige talade om en CGM-studie där dulaglutid (Trulicity) 0.75 eller 1.5 mg en gång per vecka + måltidsinsulin jämfördes med glargin (Lantus) dagligen + måltidsinsulin. CGM under tre dagar vid start, 26 veckor och 52 veckor. 144 patienter randomiserades. Dula 1.5 mg-gruppen (den rekommenderade dosen) hade något längre tid i intervallet 3.9 – 10.0 mmol/L och något kortare tid <3.9 mmol/L vid 26 men inte 52 veckor. Inte så stora skillnader men det viktigaste är väl att basbehandling med en GLP1-analog en gång per vecka fungerar lika bra som insulin dagligen hos en grupp patienter med måltidsinsulin.

I en studie jag bara läst abstract på visar Novo Nordisk med hjälp av fMRI (functional MRI) att liraglutid kan ha effekt på belöningscentrum i hjärnan och därigenom minska aptit men att den effekten är borta efter 12 veckors behandling. Kan förklara varför inte den initiala viktminskningen fortsätter. Verkmästaren i hjärnan tänker nog ”hallå, nu förlorar vi värdefull energi, bäst att stänga av den funktionen”. Eller nåt.

 

Perception of Control (POC) study

Novo Nordisk hade presskonferens idag om POC-studien, jag var inte där men jag har läst pressmeddelandet och sett postern som presenterades idag. Studien baseras på en web-enkät till 300 läkare och 1012 vuxna patienter med diabetes typ 2 och högt HbA1c. Studien är gjord i Sverige, UK och Schweiz. Man vill undersöka attityder till diabetes typ 2 hos läkare och patienter, resultat i korthet: Läkare är mer intresserade av mätbar definition av metabol kontroll som HbA1c, antal hypoglykemier etc medan patienter ser bredare och tänker mer på ex. vis medicinbiverkningar, stress, hur mycket jag måste tänka på min sjukdom etc. än läkare. Personer med typ 2-diabetes uppfattar fler hinder att uppnå kontroll jämfört med vad läkare gör.

Effekten av att vara okontrollerade på basinsulin och hur detta stör vardagen upplevs som betydligt större än vad läkarna tror, och inkluderar aspekter som humör/känslor (63 % mot 33 %, p<0.001), planering (62 % mot 16 %, p<0.001) och hur mycket man åstadkommit under dagen (62 % mot 23 %, p<0.001).

Min reaktion: Mer empati hos sjukvård, anhöriga och arbetsgivare och vi behöver bli bättre på att motivera och förklara vilka stora vinster som kan uppnås med bra läkemedelsbehandling.

 

Ny prisföreläsning! The Novo Nordisk Foundation Diabetes Prize for Excellence.

Långt namn, fint pris. Hur fint? Svar: 800 000 Euro-fint, varav 670 000 är forskningsbidrag och resten går till hushållskassan. Yepp, en svensk mille till mottagaren att renovera köket för. Den första lyckliga mottagaren är Sir Stephen O´Rahilly, född i Dublin, verksam i Cambridge. Titel på föreläsningen: Human metabolic disease, lessons from genetics. Genetik kan vara tråkigt men det är en av fördelarna med att vara på kongress, man kan få höra en spirituell anglosaxisk föreläsare som uppenbarligen tycker om att underhålla en åhörarskara. Till budskapet. SIM1, MRAP2, SHH2B1, FTO är alla gener som är kopplade till övervikt. Gemensamt för alla är att de uttrycks i hjärnan och ger hyperfagi, överätning. De är inte kopplade till störd energiförbrukning. Han sa också att gener som styr fettmängd, alltså total energikonsumtion, och gener som styr fettfördelning inte har något gemensamt. Intressant. Han spekulerar också om frågan Varför får man insulinresistens av energiöverkonsumtion: Hans svar är att orsaken inte alls är fettet som lagras i fettcellerna utan det fett som INTE lagras i fettceller d.v.s. i andra organ. Det skrev jag ju om igår! MHO och MUHO, gå tillbaka och läs. Det mest extrema exemplet är lipodystrofi med oförmåga att lagra fett i fettceller men förfettning i andra organ och en extrem insulinresistens. Nu förstår jag, tack Sir Stephen!

 

Raskt vidare i programmet

Management of cardiovascular risk factors.

Nu blir det överdos av kardiovaskulärdata men när tre av sex presentationer handlar om relationen mellan SU-behandling och kardiovaskulär sjukdom och död så måste jag.

De tre studierna är en metaanalys av alla läkemedelsstudier innehållande SU och två epidemiologiska studier från stora register. Kortkort sammanfattning: SU-behandling är associerat med en ökad risk för kardiovaskulär sjukdom och död i synnerhet om man jämför med annan glukossänkande behandling. Metaanalysen kom från UK och Canada, registerstudierna från Sverige och Tyskland. Jan Eriksson tittade på hela svenska populationen från apoteksregistret och jämförde kombinationen SU + metformin med kombinationen DPPIV-hämmare + metformin. Från Tyskland i CREST-studien jämfördes patienter som antingen hade fått SU eller metformin i monoterapi. Detta är förstås en snårskog av siffror men grundbudskapet ovan kvarstår. Man ska aldrig vara kategorisk men om SU vore ett företag skulle dess aktier (ytterligare) falla.

 

Batterierna håller fortfarande så vi tar kvällspasset också.

Gestational diabetes: what´s up?

Ordförande: Kerstin Berntorp, Sverige

Tre föredrag, de två första kan jag gå ganska raskt över, inte för att de var dåliga men de innehöll inte så mycket nytt.  Cuilin Zhang från USA hade rubriken ”Is prevention possible?” Inte så förvånande kommer hon fram till att allt som förebygger diabetes typ 2 också förebygger GDM. För att förebygga under graviditeten måste man ju se i kristallkulan om kvinnan kommer att utveckla GDM och den kvaliteten på kristallkulor finns inte idag men Cuilin säger att hon jobbar på det.

Marja Vääräsmäki, Oulu, Finland, hade fått frågan ”Is it worth treating? If yes, when and how?” På sin lott. Genomgång av tillgänglig litteratur, svaret på första frågan är ”ja”, på den andra ”så tidigt som möjligt” och på den tredje ”metformin och/eller insulin, ej SU. Angående metformin så är ju den kvarstående frågan om vi har tillräckliga uppföljningsdata på barnen. Marja har själv gjort studie på metformin och följt upp 47 barn efter 18 månader men det är nog inte i närheten av statistisk styrka för att kunna fånga ev. kognitiv påverkan. Frågan är om MiG-studiens 200 barn räcker. Uppföljningsdata från MiG-studien är ju av någon anledning heller inte publicerade. I ett mail säger Janet Rowan att det beror på att huvudförfattaren inte får tummen ur men kan det vara hela förklaringen?

Peder Damm från Köpenhamn hade fått uppdraget ”Long term consequences for mother and offspring.” Där finns ju mycket att hämta från skandinaviska studier. Från Malmö – Lund finns visat att av mammorna har 10 % utvecklat diabetes efter ett år, ytterligare 10 % har IGT. Efter fem år är siffran väsentligt högre. Peder Damm kallade in mammor 6 år efter GDM och fann diabetes hos 36 %, ytterligare 28 % hade IFG och IGT, alltså totalt över 60 % med patologisk glukosomsättning. Tina Clausen publicerade för några år sedan data på 168 barn 18 – 27 år gamla där mamman hade haft kostbehandlad GDM, hon fann 20 % diabetes eller prediabetes. I samma studie fanns 160 barn till mammor med typ 1 och något överraskande hade 10 % av dessa diabetes typ 2 eller prediabetes! Genetiska faktorer, visst, men epigenetiska förändringar kan också vara viktiga så Peder instämmer också i att vi visst skall behandla graviditetsdiabetes och inte utsätta foster för hyperglykemi i livmodern.

Får jag då avslutningsvis bara försynt påpeka att för att behandla måste man diagnosticera och WHO anser att vi ska erbjuda glukosbelastning till alla gravida.

 

Nu tog batterierna slut men imorgon gäller det att hänga med när EMPA-REG ska presenteras, vi hörs då!

Anders Frid, SUS

 

 

EASD Stockholm dag 1

Nu börjar det på allvar. Invigning av professor Bo Ahrén med sedvanligt omnämnande av alla medarbetare och med lite turistbilder från Stockholm. Det här är mitt 32:a EASD och det känns tryggt att invigningar är sig i stort sett lika. Med ett undantag, Aten 2005. Jag har berättat om det tidigare, men för nytillkomna tittare: Den spektakulärt vackra borgmästaren av Aten hade välkomnat varpå EASD-presidenten Eleuterio Ferrannini ställde sig upp och sa ”and now I will kiss this woman” varpå han gjorde det. Och det var ingen kindpuss.

Inga pussar för nuvarande EASD-presidenten Andrew Boulton men väl en hel del historia med anledning av pågående 50-årsjubileum för EASD. Temat var ´”past present and future” och jag ska inte återge så mycket, historia är historia, det nuvarande är ju det jag skriver om varje dag här från EASD men jag ska återge vad som stod högst på listan under titeln ”future”. Ni har redan gissat och jag citerar ordagrant: ”The closed loop almost here”. Nuff said.

 

Claude Bernard lecture.

Från förra året är nu den mest prestigefyllda prisföreläsningen flyttad från sist på fredagen inför en handfull åhörare till direkt efter invigningstalen. I år gick priset till Hans Ulrich Häring, professor i Tübingen. Hans titel var Understanding phenotypes of prediabetes: essential to influencing progression to diabetes. Intressant titel för en kliniker. Han har letat fram 3000 personer med prediabetes, alltså IGT och IFG, följt dem genom åren och gjort olika studier. Inte så förvånande visar genanalys att genen TCF7L2 är starkast associerad med utveckling av diabetes men kan inte förklara hela risken. Han lanserar begreppet MHO = Metabolically Healthy Obese där fettet är perifert och inte återfinns visceralt och i lever. Till skillnad från MUHO = Metabolically UnHealthy Obese där fett återfinns visceralt och i lever. Samt även pankreas vilket är en nyhet. Han visar att fett i pankreas relaterar till insulinkänslighet hos personer med IGT. Fettcellerna har direkt kontakt med betacellerna och kan påverka dem via cytokiner.

Han har dessutom i en studie försökt förändra levnadsvanor hos 400 personer med prediabetes och studerar vad som sker. Han finner där att 25 % av personer med fettlever inte minskar sin fettmängd i levern vid träning. Han kallar dem ”training non-responders” och har ingen förklaring. Känns som en grupp man inte vill veta om man tillhör, ”sorry men vad gäller din hälsa kunde du lika gärna ha spelat dataspel som sprungit på gym”. Eller förklara varför du inte tränar för vasaloppet ”tyvärr, jag är en exercise non-responder”.

Det mest spekulativa i hypotesbygget kommer från hjärnan. Det är känt att det finns insulinreceptorer i hjärnan och Hans Ulrich tror att det kan finnas insulinresistens där som påverkar aptiten och kan förklara viktuppgång. Svårt att leda i bevis hos människa trots SPECT-MR och andra avancerade undersökningsmetoder.

I framställningen finner jag inget som motsäger min förenklade världsbild där DM2 är en gradvis avtagande förmåga till maximal insulinfrisättning där insulinresistens så småningom gör att efterfrågan överstiger maximala tillgången. Det är de bakomliggande mekanismerna som är mer komplicerade än vi tidigare trott.

 

Roligarubrikermannen är i tjänst även detta EASD, alltså heter nästa symposium

Sledge hammers to crack nuts: cutting-edge cardiometabolic epidemiology

Temat är alltså epidemiologi och jag antar att släggan är jättestora registerstudier. I ett nätverk av register, Prospective Studies Collaberation, har man från Oxford studerat 54855 dödsfall hos 690700 personer med diabetes i 44 prospektiva studier eller register.  Sammanfattande budskap: Den förväntade livslängden är fem år kortare för män och sju år kortare för kvinnor med diabetes. Ingen uppdelning på diabetestyp. Dystert men möjligt att förbättra. Från Malmö kost-cancer-studie redovisades en studie där man med Mendeliansk randomisering försökte etablera riskfaktorer för kardiovaskulär och total mortalitet. Mendeliansk randomisering enligt Wikipedia: In epidemiology, Mendelian randomization is a method of using measured variation in genes of known function to examine the causal effect of a modifiable exposure on disease in non-experimental studies. Got it? Ett sätt alltså att med genetikens hjälp finna orsakssamband mellan modifierbara faktorer och ett utfall. Slutsater: BMI har kausal relation till kardiovaskulär sjukdom men inte till totalmortalitet. Lågt HDL-K har kausal relation till kardiovaskulär död men inte högt LDL-K (vilket andra Mendelianska studier visat). Lite förvirrande om ni frågar mig.

Klart var dock budskapet från Krista Fischer från Estland. Hon kunde visa att man med ett ”genetic risk score” alltså att räkna riskgener, kunde man hitta en population där risken att utveckla diabetes var dubbelt så hög som i en population med låg risk score. Budskapet som stod klart för alla i salen (utom Krista Fischer) var att det totalt saknar värde på individnivå. Förstagradshereditet enbart är sannolikt bättre som riskprediktor. Ett verkligt epidemiologiskt klart budskap kom från Sverige och NDR, Rawshani visade att det finns en association mellan förhöjt HbA1c och demens, där förhållandet är u-format med ökad risk vid lågt HbA1c, sänkt risk vid normalt HbA1c och ökad risk vid HbA1c > 60 mmol/mol.

Ulrika Moll från SUS, Sverige, har studerat en population kvinnor som fött barn 1973-1990 och visar att BMI >25 vid graviditetens början efter 10-17 år ökar risken för grav övervikt, diabetes, kardiovaskulär sjukdom, endokrin sjukdom och total morbiditet. Viktuppgång under graviditet hade ingen betydelse för sjukdomsutveckling. Budskap: försök att styra viktförändring under graviditet har sannolikt ingen betydelse på lång sikt. Det var ju synd, nio månader känns ju lättare att påverka än hela livet fram till graviditeten.

Avslutningen på denna session var Mikkelsen från Danmark som visade ett samband mellan antiobiotikakonsumtion och utveckling av diabetes typ 2, upp till 15 år före diabetesdebut. Klassiskt fall av höna och ägg. Stör antibiotika mikrofloran i tarmen och orsakar diabetes eller har personer med prediabetes och diabetes fler infektioner? Ett är säkert: Vi kommer inte att få svaret i en prospektiv randomiserad placebokontrollerad studie.

 

The price of diabetes care

En session jag kanske hade för högt ställda förväntningar på, intressant i alla fall. Problemet är ju svårigheten att direkt mäta kostnaden för olika behandlingar över lång tid och ännu svårare att göra någon form av jämförande studie. Man är hänvisad till att sätta in sina variabler i modeller som i sin tur är baserade på mer eller mindre säkra kliniska undersökningar, ofta från en tid som ligger en bit från vår egen. Alltnog, M. Willis från England var först ut med en beräkning av kostnaden av fördröjd behandling vid diabetes typ 2. Enligt engelska riktlinjer ska behandling ökas om HbA1c går över 7.5 % (58 mmol/mol IFCC). Det som enligt riktlinjerna då ska ske omedelbart tar enligt studier 1.5 år från mono- till dubbelbehandling och häpnadsväckande 7.2 år från dubbel- till trippelbehandling. Och då talar vi inte om att man satt in behandling och misslyckats, man har inte ens försökt. Motsvarande siffra för hur många år patienten haft HbA1c > 58 mmol/mol innan man föreslår insulinbehandling är deprimerande 7.9 år. Att det sedan kan översättas till att modellen förutspår 50 % färre mikrovaskulära komplikationer och 5 % färre hjärtinfarkter och stroke om man följer riktlinjerna är inte så förvånande. Plus förstås en rejäl ekonomisk besparing.

Även för nästa studie tycker jag bakomliggande fakta är minst lika viktiga som den framräknade ekonomiska vinsten. Ginger Carls från USA hade räknat på hur mycket medicin som tagits ut på recept av 26063 patienter med diabetes typ 2 och förutsatt att alla dessa tabletter och allt insulin blivit använt. För att klassas som följsam (adherent) skulle man ha täckning för 80 % av dagarna under ett år. Även under dessa liberala förutsättningar blev andelen följsamma patienter bara 48 %! Mindre än hälften! Avläst ur patienternas sjukförsäkringar kostade sedan de icke följsamma 5-10000 dollar mer per år. Håller vi på med fel saker? Vi kanske borde börja med att kontrollera om våra patienter tar medicinen och efter det starta nya behandlingar.

Roze från Holland använder en egenutvecklad modell, CORE, för att värdera ekonomiskt utfall av interventioner vid diabetes typ 2. Han har nu tillämpad den på OpT2mise, den första stora pumpstudien på typ 2-patienter. Han kan visa att pumpbehandling är kostnadseffektiv även om de direkta kostnaderna är väsentligt större i pumpgruppen. Min invändning är att man sannolikt inte tagit hänsyn till glucose legacy, glukosminne, och möjligen överskattar effekten av HbA1c-sänkning.

Mattias Ekman från Astra Zeneca visade att hos patienter nydiagnosticerade med diabetes typ 2 var en initial viktuppgång förenat med högre sjukvårdskostnader på längre sikt. I abstract sägs att detta bör räknas in när man överväger kostnader för att bibehålla vikt vid debut. Nja, nu är ju detta epidemiologi och per definition hypotesgenererande. Ska man pröva hypotesen att bibehållen vikt ger mindre kostnader får man göra det prospektivt i en randomiserad studie. Även om man som jag tror att det är bra att inte gå upp i vikt.

 

Nu börjar det dra ihop sig till viktigare saker, Malmö FF spelar mot Paris Saint Germain om en stund och nu gäller det att hitta en illegal streamingsite som sänder matchen. Om jag verkar grinig i rapporten imorgon kan det bero på att Zlatan har sänkt sitt gamla lag.

Ny rapport i morgon alltså, lev väl till dess!

Anders Frid, SUS

EASD Stockholm 2015 dag 0

Bästa Diabetolognyttläsare!

Er resande reporter ber nu att för 20:e året få ta Er uppmärksamhet i anspråk för att följa den femdagarsresa genom världens mest mångfacetterade och dynamiska medicinska landskap som varje EASD-möte är. Högtravande? OK. Men sant. Åter i Stockholm och Älvsjö alltså, det var bara fem år sedan sist men jag förstår varför. Nu klipper jag direkt vad jag skrev i min rapport 2010:  ”…tråkig är det uttryck som brukar användas om Älvsjömässan. För mig är lokaler bra om ljudet och bilden fungerar, stolarna är bekväma, alla får plats, trådlöst internet fungerar och det finns kaffe inom räckhåll. Allt det är uppfyllt alltså ger jag Älvsjömässan fem stjärnor, designpriser kan andra tävla om.”

EASD börjar alltså i morgon men måndagen är sedan flera år industrins dag och ett utmärkt tillfälle att höra vad företagen satsar på just nu. Dessutom har de en förmåga att engagera de mest namnkunniga föreläsarna. Är det inkretiner kommer Michael Nauck och Jens Juul Holst att höras, är det kardiovaskulärt är Lars Rydén med. Det är bara bra, de finns på toppen av en anledning. Nu radar jag upp några företag, som vanligt har jag varit i konstant rörelse!

 

Novo Nordisk

Evolving perspectives in trating diabetes and obesity.

Största salen, mycket folk, Bo Ahrén (han är ordförande för hela EASD-mötet) som moderator. På förmiddagen fokus på viktreduktion, Michael Lean (bra namn) från Glasgow kunde visa tämligen uppmuntrande resultat med ett VLCD-program kallat Counterweight, 25 % av patienterna nådde >20 kg viktminskning men väldigt många misslyckades. Läge alltså för behandling med liraglutid i högdos, 3 mg, som ju NN registrerat och fått godkänt under namnet Saxenda. Bara godkänt för obesitas, inte diabetes. På eftermiddagen nya behandlingar, Stephen Gough fick återigen tala om kombinationen Tresiba-Victoza som nu är godkänt i Sverige under namnet Xultophy. Personlig åsikt: I en omröstning om det potentiella värdet av detta läkemedel skulle den få höga poäng av mig, i en omröstning om hur namnet låter på svenska skulle det inte få motsvarande höga poäng. Men OK, effekten är det viktiga och det är mycket tilltalande att låta insulinet ta hand om fastevärdet och låta liraglutid sänka postprandiellt glukos, allt utan viktuppgång och med färre hypoglykemier jämfört med insulinbehandling.

 

Astra Zeneca

Individualised patient care in type 2 diabetes: translating science to practice.

Näst största salen, dessutom höll man på mycket längre än Novo Nordisk så area under the curve för antal ord blir större. Helt OK för dem som lever efter devisen att den som kan mest när hen dör vinner. Mathieu Chantal från Belgien och Jiten Vora från the UK som värdar. En hel del om SGLT2-blockerare men det för mig viktigaste var att föreläsarna var samstämmiga på en punkt: Det finns evidens för att bra behandling tidigt vilket innebär tidig kombinationsbehandling kan förhindra komplikationer och förhindra uppkomst av glukosminne (glucose legacy). Jens Holst, som ju har högre wpm (words per minute) än de flesta föreläsare hann gå igenom hur bra alla eller nästan alla av dagens diabetesmedel passar att ge tillsammans.

Jochen Seufert hade t.o.m. fått titeln: Why not combine earlier? Med slutsatsen att vi borde göra det. Vilket jag också tycker liksom ett växande antal diabetologer runt världen. Han påpekade, vilket jag inte så ofta tänkt på, att ADA/EASD-algoritmen för behandling säger att om vi inte nått HbA1c-målet på tre månader ska vi utöka behandlingen, alltså kan vi gärna vara uppe i trippelbehandling efter sex månader. Gör vi det? Inte alls, studier visar att det i genomsnitt tar 1-2 år innan behandling utökas. Riktlinjerna är rätt, vi ska bara börja följa dem.

 

Som ni förstår tillbringade jag mest tid på ovanstående sessioner men jag hann med några fler nerslag.

 

 

Sanofi

Different patients, different needs: towards an integrated care approach in diabetes care.

Richard Bergenstal och Lars Rydén som moderatorer. Jag hörde lite om Toujeo, alltså glargin med styrkan 300 E per ml. Kommer snart till Sverige. Den har lite längre effekt än glargin U100, får väl se om det är kliniskt märkbart. Sanofi har ju också som första GLP1-analog sin kardiovaskulära säkerhetsstudie, ELIXA, i hamn och den visade ingen ökad risk för kardiovaskulära händelser.

Under samma tak hörde vi också om PCSK9-monoklonala antikroppar för behandling av förhöjt LDL-kolesterol. Vad PCSK9 betyder? Det är lätt: Proprotein convertase subtilisin/kexin type 9. Blockerar man det enzymet kan man uppenbarligen få en dramatisk reduktion av LDL-kolesterol. Sanofi har alirocumab (handelsnamn Praluent) och Amgen har evolocumab (handelsnamn Repatha). Båda är godkända av både FDA och EMA, Praluent ännu inte slutligen godkänt av EU men det är väl en formalitet. Subkutan injektion varannan vecka. Kommer att återkomma i veckan till detta.

 

Boehringer Ingelheim & Eli Lilly

Lite mindre sal men stort intresse. Empagliflozin (Jardiance) är ju klar med sin cardiovascular outcome-studie EMPA-REG och kunde lite otippat visa superiority vad gäller kardiovaskulära händelser, inte bara non-inferiority alltså. Nu handlade inte symposiet mest om det, de ska ha en särskild session senare i veckan. SGLT2-blockarna har flow, om man säger.

 

Så hörde jag också Dexcom meddela att man nu lanserar Dexcom G5 CGM-system. Största skillnaden mot G4 är att man nu via bluetooth kan skicka alla data till sin smartphone och i princip inte längre behöver en handenhet. För mig är det viktigaste då att du kan fininställa larmet så att det låter som du själv vill och inte behöver dra till sig uppmärksamhet.

På samma tema visade Katarina Eeg-Olofsson från Sahlgrenska erfarenheter av Freestyle Libre, i en öppen registrering av patienter med högt HbA1c kunde nästan alla sänka HbA1c över 3-9 månader. En fick så svår hudreaktion att Libre måste avbrytas, några fler hade reaktioner som kunde hanteras.

 

Avslutar med BD som ger sig in på pumpkatetermarknaden med en produkt som ska vara bättre och orsaka färre kateterproblem. Får väl se. På samma session talade Hans de Vries från Amsterdam om closed loop-system, han jobbar själv med kombinationen Dexcom – Spirit Combo. på hans sista slide stod det ”…ready to go to market”. Mark my words, senast 2017 har vi semi-closed loop på marknaden!

 

Detta, gott folk, var bara uppvärmning, i morgon börjar officiellt EASD 2015

Vi hörs

Anders Frid, SUS

EASD Stockholm

Hot topics at the European Association for the Study of Diabetes (EASD) 2015 Meeting will include results of the Empagliflozin Cardiovascular Outcome Event Trial in Type 2 Diabetes Mellitus Patients (EMPA-REG OUTCOME) study, the much-anticipated cardiovascular-outcomes trial for the sodium-glucose cotransporter 2 (SGLT2) inhibitor empagliflozin (Jardiance, Lilly/Boehringer Ingelheim).

Also featured at the conference, taking place in Stockholm September 15-18, will be key findings for a combination injection product for type 2 diabetes and in-depth discussions of the recently identified diabetic ketoacidosis (DKA) risk with the SGLT2-inhibitor drug class.

Monika Grüsser, EASD managing director and chief medical officer, told Medscape Medical News that EASD has a newly designed virtual meeting site, and the session links have already received thousands of clicks thus far.

http://www.easdvirtualmeeting.org/

Detailed data from EMPA-REG OUTCOME will be presented Thursday evening, following the August 20 release of positive top-line results from Boehringer Ingelheim and Eli Lilly.

The multicenter randomized trial of more than 7000 adults with type 2 diabetes at high risk for cardiovascular events not only met its primary end point of cardiovascular safety for empagliflozin but also appears to have demonstrated superiority over standard of care in cardiovascular risk reduction, a first for any glucose-lowering agent in a dedicated CV-outcomes trial.

"For the first time it might happen in the history of treatment of type 2 diabetes that cardiac side effects are [reduced] with a glucose-lowering agent. This is very important," Dr Grüsser told Medscape Medical News.

Important Trials Reported Concurrently

As per years past, the meeting organizers have saved other major trial results for the last day, Friday. The good news is that all of them can be watched afterward on the virtual meeting site.

One of the concurrent sessions will feature data from five trials in the DUAL program, on the fixed-dose combination of the ultralong-acting insulin degludec plus the glucagonlike peptide 1 (GLP-1) receptor agonist liraglutide (Xultophy, Novo Nordisk)."It's a fixed mixture in one syringe, so it's really convenient for patients” Dr Grüsser said.

But not everyone agrees. The subject of whether fixed combinations of insulin and GLP agonists are really needed will also be the subject of the Michael Berger debate on Friday morning.

Xultophy is currently available in Switzerland and approved in the member states of the European Union; however, the United States is a no-go for the time being, since the Food and Drug Administration (FDA) has denied approval of one component, insulin degludec, requesting studies with cardiovascular end points. Insulin degludec is also soon to disappear from the market in Germany due to failed pricing discussions, so it remains to be seen what will happen to Xultophy there.

Also on Friday, back-to-back sessions will provide updates from the Trial Evaluating Cardiovascular Outcomes with Sitagliptin (TECOS) and the Evaluation of Lixisenatide in Acute Coronary Syndrome (ELIXA) study, both of which were initially presented in June at the American Diabetes Association meeting in Boston.

In TECOS, the use of sitagliptin (Januvia, Merck), a dipeptidyl peptidase-4 (DPP-4) inhibitor, was not associated with an increased risk of cardiovascular events in patients with type 2 diabetes and cardiovascular disease. The study, involving more than 14,000 patients, also found no increased risk for pancreatitis or pancreatic cancer.

In ELIXA, the injectable GLP-1 agonist lixisenatide (Lyxumia, Sanofi) equally did not show any harm in the 6000 high-risk patients with diabetes who had recently suffered an acute coronary event.

Deeper dives into the heart-failure outcomes in the TECOS study and ELIXA trial, both of which showed no increased risk of this outcome with the respective therapies, were recently reported at the European Society of Cardiology Congress in London.

At the EASD meeting, an update of the TECOS safety data will be presented, along with an overview of the study as a whole. Two speakers will give their perspectives on the cardiovascular and glucometabolic aspects of lixisenatide, and the presentation will include new data as well, Dr Grüsser said.

Update on DKA With SGLT2 Inhibitors

The third Friday morning concurrent session may just generate some heat: Entitled "Trending Topics in SGLT2 Inhibition," it will feature an update on  ketoacidosis with SGLT2 inhibitors from Anne Peters, MD, from the Keck School of Medicine, University of Southern California, Los Angeles, California, who has published on the topic, followed by a presentation on the efficacy and safety of canagliflozin (Invokana, Johnson & Johnson/ Janssen) in an 18-week phase 2 study in patients with type 1 diabetes.

Previous company trials have yielded a low (less than 1%) but still slightly elevated risk for DKA with canagliflozin, and at least one expert has advised avoiding SGLT2 inhibitors in patients with type 1 diabetes outside of clinical trials.

On the other hand, others expert have said that the risk can be managed safely.

Of course, these are just a small sampling of all the EASD offerings.

Other Interesting Presentations

Other symposia include debates on whether insulin resistance is always bad and whether triple and quadruple therapies are necessary.

There are also intriguing data on older therapies, such as sulfonylureas and whether they still have a role to play, on Wednesday and Thursday, and a whole session on the diabetic foot, on Tuesday, including results from a randomized double-blind study of hyperbaric oxygen therapy.

Diabetes and pregnancy and the long-term implications for children, as well as gestational diabetes, also feature on the menu on Wednesday, as does "Diabetic Pregnancy from A to Z" on Thursday.

Other interesting sessions on Wednesday include the management of cardiovascular risk factors in diabetes, an update on bariatric surgery, and a session on brain reward and satiety.

On Thursday, diabetes and the kidney and "Diabetic Neuropathy From Top to Toe" feature in the program, as does "An Eye on Retinopathy" on Friday morning. The same day sees debate on gut microbiota in a session entitled "Bugs in the Belly."

There are also important sessions throughout the week on the price and logistics of diabetes care and diabetes in the elderly.

And then there are more than 1000 posters on cutting-edge basic and clinical research on a broad range of diabetes-related topics.

A look at visitor traffic to EASD site so far shows there is huge interest in oral and poster abstract sessions on cardiometabolic epidemiology, incretin-based therapy, insulin analogs, future diabetes therapy, and everything to do with SGLT2 inhibitors, Dr Grüsser said.

The meeting officially ends at 14:50 Friday. "You have Friday afternoon to listen to the things you missed," she said.

Dr Grüsser has no relevant financial relationships.

From http://www.medscape.com

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

 

Stockholm, 10:e September 2015
Beslut från Kammarrätten om inhibition
inga restriktioner för insulinpump MiniMed 640G
 
Medtronic informerar härmed om beslutet från Kammarrätten i Stockholm gällande MiniMed 640G insulinpumpar i Sverige.
 
Medtronic återupptar nu försäljning och distribution av insulinpumpen MiniMed 640G i Sverige
 
Domstolens beslut är
"Kammarrätten upphäver beslutet från förvaltningsdomstolen och beslutar att svenska Läkemedelsverkets beslut den 30 juli 2015 om förbud att sälja samt återkalla insulinpumpen MiniMed 640G inte ska gälla i avvaktan på slutliga beslutet av förvaltningsdomstolen i fallet.”
 
Domstolen anger som skäl för sitt beslut att de fäster stor vikt vid expertutlåtande från diabetesläkare i Sverige. 
 
Information från Medtronic AB
 
Läkemedelsverket har haft synpunkter på display information, time out, vid bland annat ordination om bolusdos av insulin.
 
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt

Bästa Diabetolognyttläsare!

Undertecknad kommer att för 20:e gången skicka dagliga rapporter från EASD i Stockholm. Har ni också hört att det inte är några stora nyheter i år? Tro dem inte, det finns som vanligt en mängd ny kunskap som har betydelse för oss som behandlar diabetes! Vi hörs och ses i Stockholm.

Anders Frid, SUS

http://www.dagensmedicin.se/seminarier/varldsdiabetesdagen-2015/

Se ovan www för program och anmälan
 
Medlem i Svensk Förening för Diabetologi kan deltagan utan kostnad.
Vid anmälan anger Du Gästkod 5015 
 
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt

blabook2016

 

senaste DiabetologNytt online nu!

 

DBNytt1-15

 

omslag


omslagEASD lite

 

omsl diabetolognytt

 

Mera Nr i Arkiv >>

 

Vi har 101 besökare och inga medlemmar online