Mycket har förbättrats för patienter med typ 1 diabetes. Ett stort framsteg är nya och bättre insuliner. Användning av insulinpump har också betytt mycket för många patienter. Sista 10 åren har tillgång till kontinuerlig glukosmätning CGM/FGM revolutionerat diabetesvården för ännu fler.
 
Information är viktigt. Det underlättar att veta i realtid 24/7 hur glukosvärdet är, om det är på väg upp eller ned, under sömn, mellan måltider, perioder av fysisk ansträngning, vid frustrerande stress, etc. CGM/FGM möjliggör detta, och kan på så sätt också förhindra hypoglykemi. Precision på både blodsocker- och kontinuerlig blodsocker-utrustning har förbättrats varje år.
 
2018 är diabetesläkares, diabetesdietistens och diabetessköterskans uppgift att tillsammans med patienten öka tiden i normoglykemi, 4-10 mmol/l, så kallad Time-in-Range (TIR). Behandlingen individualiseras och kan förändras över tiden, från tid till tid och för person till person. Tid i normoglykemi är mer konkret för patienten än tid mer abstrakta HbA1c. Från Diasend/Glooko får vi ´enkelt TIR-utdata från blodsockermätare eller CGM/FGM.
 
ADA American Diabetes Association har också denna definition av normoglykemi 4-10 mmol/l. TIR är bättre än medel-glukos som kan ge falskt bra medel-glukos genom att ta in också många/mycket tid i hypoglykemi. De flesta barndiabetologer informerar framförallt nyinsjuknade patienter att Time-In-Range är 4-8 mmol/l. De flesta patienter med typ 1 diabetes och graviditet har också 4-8 mmol/l som definition av Time-In-Range.
 
Målet är också att tiden i hypoglykemi, under 3,9 mmol/l, ska förkortas, och som mål mindre än 3% eller 43 minuter/dygn under 3.9 och mindre än 1% eller 14 min under 3.0 mmol/l. Egentligen är det bättre att tänka tid i minuter än i %, då det senare är mer abstrakt.
 
HbA1c 65 mmol/mol innebär ofta Time-In-Range på 40-50%. 60% TIR är mer orealistiskt utan dramatiska förändringar i insulinregim. Det mest väsentliga är att eftersträva högsta möjliga Time-In-Range som kan nås – men utan att tiden i hypoglykemi ökar jämfört med tidigare.
 
Poolade glukosdata från JDRF CGM, DiaMonD och Replace-BG  visar att Time-In-Range 50% korresponderar till HbA1c 60 i genomsnitt.
 
Time-In-Range förbättras mestadels då tiden i hyperglykemi dvs över 10 mmol/l minskar. Det är än en gång viktigt att påpeka att tid i hypoglykemi inte får öka när Time-In-Range normoglykemi ökar.
 
En ökning med 5% i Time-In-Range motsvaras av en minskning av HbA1c med 4 mmol/mol.  En minskning med 5% i Time-In-Range motsvaras av en ökning av HbA1c med 4. Fördelen är att Time-In-Range kan ge utdata redan efter 2 veckor, medan HbA1c tar 2-3 månader för en förändring i värdet.
 
När en patient kämpar med att förbättra sitt diabetesläge så är en ökning i Time-In-Range från 20% till 30% något som måste applåderas. Varje framsteg ska firas. Är det istället en försämring, ja, då behöver patienten positiv inspiration till att göra nya beslut för morgondagen, framförallt praktisk hjälp och stöd.
 
Under åren har vi i studier sett nya möjligheter att förbättra Time-In-Range med ny teknologi
• CGM + MDI (multipel dos insulin) i DiamonD visade Time-In-Range på 51%
° CGM + pump i STAR3 visade 56%
° CGM + pump i DiaMonD 57%
° CGM + pump med low glucose suspend 640G ASPIRE 62%
• CGM + 670G visar Time-In-Range på 72%

Studier med Libre FGM vid typ 1 diabetes visar mindre tid i hypoglykemi (under 3,9 mmol/l), 38% mindre tid per dag eller 1,5 tim mindre tid per dygn hos patienter med redan relativt bra HbA1c (IMPACT). Vid typ 2 diabetes ses en minskning med 0,5-0,9 tim beroende på åldersgrupp (REPLACE).
 
Sammanfattningsvis kan Time-In-Range framöver bli ett pedagogiskt sätt att diskutera metabol kontroll, bättre än enbart HbA1c.
 
Nyhetsinfo SA
www red DiabetologNytt
FacebookTwitterLinkedinGoogle Bookmarks